Vad går livet ut på då.........
Samhället speglar verkligen den outtalade, svåra och oåtkomliga verkligheten i dagens samhälls struktur, Att inte kunna uppnå en realitet i det verkliga livet , att få leva. Men det är ju bara de som fått den svårigheten in i livet som också får uppleva den, Så hur ska de som inte är i den realitets nivån , kunna göra samhället verklig, samspelt och med klara regler, lagar och reformer? hmmm....hängde ni med i mina tankar......? Nej , jag kan inte kräva det . Mina tankar och funderingar över samhället och dess spegling , på hur vi alla ska leva,överleva och fungera , är mer komplext än ett myr samhälle, som har så ofattbart klara , raka direktiv, för att föra sitt samhälle framåt. Kanske borde vi här på Jorden, vi människor, studera dessa små varelser. de lever i ett strikt men endå samspelt samhälle, där liksom här , finns de som bestämmer, styr och har makten. jag anser att människan är uppdelade i olika skikt. inte av pengar och status...nej, utav känslo parametrar. Antingen är människan elak, snäll eller totalt egoistisk och ofta då även kall. Det är i dessa skikt vårt samhälle styrs. De samvetslösa, kalla i toppen, de snälla längs ner och de elaka i mitten, som förmår sig ta del av kakan från toppen. Börjar man dela upp vad som förmedlas till oss via media och andra delar i vardagen, som vi ständigt blir matade av, så inser man snabbt hur manipulativt samhälle vi lever i. Man ska/bör inte ifrågasätta saker, inte heller bör man göra sin röst för högljudd i egna åsikter och funderingar, då ingen varken vill eller kan svara på för invecklade frågor som har att göra med våra liv. Våra liv? Nja....tänk lite till, så inser vi nog att hela livet går ut på att förnöja andra. Dessutom har vi bara våra liv som egna, innan någon hinner ge oss fördomar, hänvisningar eller låta oss bli indoktrinerade i vad andras åsikter är i värde. Så summa sumarum....Vi är våra egna liv innan vi har förstånd att ta till oss allt annat.Nu låter jag kanske bitter till allt i samhälle och vårt liv men så är det inte,bara lite små sur över att jag som människa inte egentligen får ha egna åsikter, drömmar eller livs värderingar. Detta kan man diskutera till evighet men min tanke i detta var från början att vi faktist inte styr något i hur vi ska leva, vad vi vill uppnå eller hur livet kommer bli. Det gör andra , vare sig vi ivll eller inte. Bara att finna sig in i ledet och då undrar jag hur vi kan anse att vi lever i en demokrati....................
Min dagliga Kärlek....
Hur jobbig en vardag än kan bli eller vara, så är det ialla fall en älskvärd tillvaro. Jag har det bästa i livet hos mej och det är med den känslan och tillvaron, jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Trösten i det dagliga livet, i alla avseenden, Hur livsglädjen kan strömma ur det minsta och hur ilskan kan ta kraft i det största. Att få vika de nyss tvättade och sol torkade, sängkläderna, att ha känslan i behåll av hur glädje kan vara. Att ha styrkan i behåll, efter alla tragiska år men ndär endå min tillvaro var av glimtar, med glädjen att orka lite till, för min dagliga kärlek. Var morgon har sin början men jag kan med ett leende klappa mej på axeln över att aldrig helt tappat glädjen och kärleken......kärleken till en kopp nybryggt kaffe, kärleken till att baka beör och vanilj bullar, kärleken till att sitta vi dhavet och se på vattnet, glittrande solsken, kärleken till att plocka ogräs och veta att jag klarar det, kärleken till att ha fått en till chans i livet som gör varje , enskild dag till en ny , underbar dag.....kärleken till att ha förmågan att älska mina underbara barn, som förgyller mitt liv......det är den dagliga kärleken och den är så oerhört viktig!
Alla barn/människor är olika......
Jo, förvisso vet vi väl det i vårt sunda förnuft. Vi har alla olika sidor och förmågor. Nu har ju vi , i vår familj , inte riktigt bara delade åsikter, meningar eller egenheter....nepp...vi har även en vardag som behöver vara så kantig, inrutat och igen kännbar, som möjligt. Varje morgon måste saker ha sin plats, ord får eller bör inte sägas, samma frukost, samma platser, helst samma kläder eller om möjligt....kommit ihåg kvällen INNAN att berätta om de nya kläder , som för dagen skall användas. Phu.....Gå inte ifrån denna stigen , för då inträffar följande: irritation, höjda röster, smäll i dörrar, kastande saker, ingen frukost , ett beteende som kan stanna av och inte leda någonstans, repetativt tillstånd och total utmattning. mm...mm. Ljuuuuvliga morgon stund, som skall ha guld i mund. Hmm....den poeten skulle tillbringa ett par dygn hos oss :O)) I vårt liv måste allt förberedas, även varje ord....Inga nya ord, inga nya saker, inga anekdoter, inga ironiska kommentarer, inte heller ägg till frukosten eller "fel" gröt med "fel" sylt, inga plötsliga händelser eller ringning på dörren. japp....detta var bara morgonen. ni vet den där ljuvliga stunden på dagen då man borde kunna sitta tidigt med en kopp Te/kaffe, en nybakad smörgås med ost, ett kokt ägg och lite youghurt i en tallrik....en tidning att läsa eller bara en underbar stund i tysthet. joo, det SKA ju kunna vara så :O) visst, jag överlever men undrar ibland om grannarna gör det, eller mormor när hon kommer på besök, eller när en vän råkar ringa på dörren och formligen kastas in i ett torktumlar tumult, som inte går att avvärja, mer likt en ouppfostrad Pittbull terrier , med drag av skyddande tiger i sig, möter upp i dörren.Där i allt detta , gör man ett taffligt försök att tala om att vi har det lite körigt idag....Inte mycket att göra, eller stressigt, inte är det heller pga. att vi städar eller gör andra flitiga saker...Neej.....någon råkade under denna uppfriskande morgons timmar, säga fel sak, eller ta fel sked, eller bytt ut tandkrämen till en sort för dagen opassande i dess form eller färg......det var ju egentligen "bara" det som hade hänt. Men utanför vår ytter dörr, låter det som jordbävning, med en flock ilskna djur, som försöker reparera det felande i vår underbara morgon. Vi lever med ADHD och Autism....på gott och ibland och ganska ofta på ont.
För alla barn/människor är ju olika!
Att leva i rädsla.......
Det finns en del i mitt/vårat liv, som jag inte alltid vare sig vill eller orkar tänka på. Under de senaste 5 åren, har jag levt under hot, våld och oerhört jobbiga, tragiska situationer. Alla mina underbara barn , har fått ta del av detta, på olika sätt men dock vare sig de ville eller inte, måsta funnits sig i delar av det. Att man som människa gör ett dåligt val, eller hamnar i livs situationer , som tar bort själva livet, det kan man inte göra ogjort. Vissa delar i livet , får alla , liksom bara infinna sig i och ta sig ur, ur olika perspektiv. Att leva under våld och hot, är något ingen kan riktigt förstå, om man inte själv varit i det. Inte ens de närmaste i omgivningen, kan föreställa sig, de oändliga nätter i skräck, de tidiga mornar som aldrig var bra nog .De dagar, måltider, städning, kläder, vänner, det faktum att du måste byta ut ditt liv och "ge" det till någon som totalt kontrollerar och styr.....det är i sig ganska övermäktigt och ofattbart att ens känna lite smak av. Att inte våga berätta....att liksom "dölja" för sina barn, för samvetet och skammen ligger på och det faktum att valet av livs partner , var så fel och genomruttet, att ingen längre orkar varken se eller bry sig. Det är en rädsla i sig. Sociopati, narscissism, eller bara våldsbenägenhet.....inget av det har större betydelse, då man bara vill leva en dag till.....bara känna doften av livet utanför , en dag till....Somnar jag nu, så kanske jag aldrig mer vaknar.....kanske dör jag av en snara , kudde eller slag.......Tankarna som genomsyrar huvudet , dag och natt....till slut är man själv så besatt av kontroll...kontroll på vad som sker eller inte , för att förekomma eller förebygga....Att aldrig göra ett enda misstag, som kan bli ännu ett blå märke på magen, över armen, ryggen eller bröstet. Att få behålla lite av håret....då ingen endå ser för att det sitter en slöja tätt över och döljer.Rädslan att någon får veta, för då kanske jag inte får leva längre. Allt det har nu bytts ut mot orden...Du vet att du inte gör som du vill och jag tar honom den dagen jag känner för det, sedan ser du honom aldrig mer.....Den rädslan är total dränerande och ger livet ett avslaget, urholkat genomrutten känsel och seende. när allt i systemet är reglerat till när ett brott begåtts.......Inte innan eller ifall....utan NÄR ett brott begåtts ...och då, då är det för sent. Detta är en liten smak till er som läser, av att leva i rädsla. Men som tur är...har jag en förmåga att ta mej upp varje morgon, se mina underbara barn och aldrig känna mej morgon sur. Jag har förmågan att gråta, tömma mej och sedan se solen...dagen och höra skratten......men jag lever med rädslan som sjal !
Två långa år......
Jag förundras över hur åren bara försvinner....De liksom sugs upp , från egentligen ingenting. den tid vi hade är svunnen tid och den tid som kommer är nyvunnen men endå försvinnande borta . Det jag känner är de år som just passerat. Av sorg, ilska, frustration och annat. Att jag lever är en guds nåd , i detta rike vi befinner oss i . Mina tankar återkommer till de år som tagit min energi , energi som skulle varit bra, positiv, kärleks fylld och framgångs rik, med mina barn och livet i sig. De två åren fick vi stå ut med outhärdlig smärta och sorg, som sedan resulterade i för mej, en Stroke. Mina barn som fanns hemma, räddade mitt liv. De månader som nu gått, har varit kämpiga men icke att förglömma....jag överlevde, jag kan tala, jag kan gå, jag kan leka , jag kan älska mina barn , min mamma, syster, bror och alla som älskar mej, tillbaka :O) Jag fick en andra chans. den tar jag nu. Inget i livet går på räls men vissa tider, för några människor, blir livet en spegling av det sjuka, elaka, och hatiska i vårt egentligen himmelska under, vi får ta del av....ATT LEVA!
De två år som , "tagits av mej", ska jag ta tillbaka. Åren, ålder och tid som gått, är mej intet att förtränga , ens i de stunder jag är så glad, tacksam och endå vill känna glädje. Nej, de åren ska användas till något positivt. Annars var de tagna, förgäves ur min dyra tid , som människa.
Jag är idag en kvinna som blivit stark och kan orka känna mej svag, jag är mamma till 4 barn.....min lille son har ADHD/Autism, livet är en gungbräda....ena dagen upp....andra rakt ner. hårt och skonings löst....Jag är mormor...till den finaste lille pojk som finns....mina barn som är vuxna har sina liv och min söta tonåring hemma, älskar jag så innerligt , med fel och brister, för dom är så små :O) hennes bra sidor är så enormt stora. Idag har jag en bra dag. den tar jag idag, njuter av och håller mej borta ifrån det dåliga.Idag är idag. Jag lever idag <3
Att inte nå ....
Sorgen i mitt liv över att inte nå min familj i helhet är total......Min själ och mitt hjärta är brustet otala gånger men jag har lyckats med att liksom klistra ihop bitarna ........Hur länge kommer det att hålla? Finns ens något klister starkt nog för en livs längd, eller måste det gå sönder ännu en gång och sedan inte kunna återuppbyggas?
Att få höra ord som sårar eller kväver, drar ner eller kränker är inte lätt att göra något konstruktivt av och inte heller att få ihop i livs bilden av glädje och att gå framåt.
Nej, vissa delar av livets svåra får man kanske bara ta farväl av och låta dom människor som inte vill förstå och heller inte går på samma väg, låta ta sin väg och önskas lycka till.
Sorgen finns kvar livet ut men kan dämpas eller förhöjas av olika skeden eller tillfällen.
Jag har egen åsikt om allt som har med själ, sårbarhet och familje liv .....Allt JAG kan göra för min del och det som finns närmast mej, det gör jag om jag så måste gå på vatten...men resten, det som jag försökér och försöker med om och om igen ....där ingen respons ges eller där JAG är och förblir en osynlig , närmast intet tillgjord person....DÄR måste jag sätta en gräns...klar och tydlig!
Jag som människa och person är för snäll....vems är felet? Jag styrs av inre känslor och samvete, empati och ett starkt engagemang för hur jag vill nå andra som jag själv vill bli nådd och bemött.
Det fungerar sällan, då människan är av naturen sig själv närmast och ganska ego centrisk....;=(
För mej att kämpa med min sjukdom, livet mina barn och deras problem eller grannens sorg, glädje eller allt annat som händer nära oss, är av större vikt och mer betydligt , än att försöka kämpa för att nå ut till någon som inte kan se mej..............................................................................................
Att få höra ord som sårar eller kväver, drar ner eller kränker är inte lätt att göra något konstruktivt av och inte heller att få ihop i livs bilden av glädje och att gå framåt.
Nej, vissa delar av livets svåra får man kanske bara ta farväl av och låta dom människor som inte vill förstå och heller inte går på samma väg, låta ta sin väg och önskas lycka till.
Sorgen finns kvar livet ut men kan dämpas eller förhöjas av olika skeden eller tillfällen.
Jag har egen åsikt om allt som har med själ, sårbarhet och familje liv .....Allt JAG kan göra för min del och det som finns närmast mej, det gör jag om jag så måste gå på vatten...men resten, det som jag försökér och försöker med om och om igen ....där ingen respons ges eller där JAG är och förblir en osynlig , närmast intet tillgjord person....DÄR måste jag sätta en gräns...klar och tydlig!
Jag som människa och person är för snäll....vems är felet? Jag styrs av inre känslor och samvete, empati och ett starkt engagemang för hur jag vill nå andra som jag själv vill bli nådd och bemött.
Det fungerar sällan, då människan är av naturen sig själv närmast och ganska ego centrisk....;=(
För mej att kämpa med min sjukdom, livet mina barn och deras problem eller grannens sorg, glädje eller allt annat som händer nära oss, är av större vikt och mer betydligt , än att försöka kämpa för att nå ut till någon som inte kan se mej..............................................................................................
Höst dagar....
Är de dagar som finns kvar i min själ.....Krattat trädgård så gott det gick med armar som inget vill och händer som inte orkar, fötter som värker och en nacke som är fylld av smärta MEN...solen , himlen, trädens glöd och mina barns ansikten och de timmar vi har tillsammans får mej att orka endå....Med glädje och med en stillsamhet som när mitt inre. Varit i parken med min yngste och suttit med min stora flicka i solen och pratat om livet och dess godhet, orätt och vad som komma skall....Det är kallt men solens gnister ger värme och dagen i sig är energi som består .....Minnen kommer fram från förr och känslor likaså men att få vara med mina barn är den största glädjen i mitt liv ;=))
Har gjort middag, städat, diskat och tagit in tvätten från torkvindan i trädgården, vikt tvätten och torkat av golven.......Allt detta fick jag ork till i min själ, att övervinna smärtan ,som kan vara olidlig emellanåt men som sitter kvar som en böld ......grrrrr ....men som sagt ;=)) idag fick jag gjort mycket , glädje från min familj........Det är sådana höstdagar jag kommer minnas!!!
Har gjort middag, städat, diskat och tagit in tvätten från torkvindan i trädgården, vikt tvätten och torkat av golven.......Allt detta fick jag ork till i min själ, att övervinna smärtan ,som kan vara olidlig emellanåt men som sitter kvar som en böld ......grrrrr ....men som sagt ;=)) idag fick jag gjort mycket , glädje från min familj........Det är sådana höstdagar jag kommer minnas!!!
Det svåra......
Varför kan inte dagar i livet vara den enkla delen i att leva? Vart skall jag finna kraften i allt som måste tas itu med? Jag undrar också varför vissa människor tilldelas det svåra och andra det enkla.....;=(
Tårar i natten och en kamp inom mej...att inte räcka till....Att inte kunna göra det jag borde....Att inte ha tillräckligt att ge tll den som mest , just nu skulle behöva det....
Min kropp skriker NEEEJ! Min själ skriker JAG VILL!!!
Mina fingrar vill ingenting....Mina ben är tunga och fötterna känns som att gå på glas......
I min själ lär jag ärrad men endå ung....I min kropp är en sjukdom som gör min dag otroligt tung....
Fast livet endå går och dagar passerar fram ,är det min själv känsla och det onda som ger mej känslan av skam....
Jag ser dagen med ljus och älskar varje andetag, om än min kropp smärtar och jag kämpar varje dag!
Tårar i natten och en kamp inom mej...att inte räcka till....Att inte kunna göra det jag borde....Att inte ha tillräckligt att ge tll den som mest , just nu skulle behöva det....
Min kropp skriker NEEEJ! Min själ skriker JAG VILL!!!
Mina fingrar vill ingenting....Mina ben är tunga och fötterna känns som att gå på glas......
I min själ lär jag ärrad men endå ung....I min kropp är en sjukdom som gör min dag otroligt tung....
Fast livet endå går och dagar passerar fram ,är det min själv känsla och det onda som ger mej känslan av skam....
Jag ser dagen med ljus och älskar varje andetag, om än min kropp smärtar och jag kämpar varje dag!
Mamma.....
Det bästa som hänt i mitt liv är mina barn som jag håller så kär....
Livet i sig är ju bara ett äventyr med underbar sfär....
Ialla fall om vi tar bort det jobbiga och elaka som andra gör....
Så har vi ju det bästa i familje livets favör....
Att vakna varje dag och se mina barn, kika i album och undras över det mirakel som skett....
Då blir jag stolt, stolt över att jag varit delaktg i detta och att jag lät dom se livet brett....
Som Mamma och vän finns jag alltid kvar....
Dom är ju det käraste, underbaraste och lvs förverkligande jag har....
När lvet är tungt och dagar svår....Tänker jag på alla dessa år.....
Hur ni varit små i mina armar och jag er bar.....Minnen kan ingen ta, dom har jag kvar....
Hur ni smekt min kind och jag smekte er detsamma......
Orden i mitt huvud när ni sa....:Jag Älskar dej min Mamma!
Livet i sig är ju bara ett äventyr med underbar sfär....
Ialla fall om vi tar bort det jobbiga och elaka som andra gör....
Så har vi ju det bästa i familje livets favör....
Att vakna varje dag och se mina barn, kika i album och undras över det mirakel som skett....
Då blir jag stolt, stolt över att jag varit delaktg i detta och att jag lät dom se livet brett....
Som Mamma och vän finns jag alltid kvar....
Dom är ju det käraste, underbaraste och lvs förverkligande jag har....
När lvet är tungt och dagar svår....Tänker jag på alla dessa år.....
Hur ni varit små i mina armar och jag er bar.....Minnen kan ingen ta, dom har jag kvar....
Hur ni smekt min kind och jag smekte er detsamma......
Orden i mitt huvud när ni sa....:Jag Älskar dej min Mamma!
Tänk om....
Vi inte hade det vi strävat för , hela livet...Om vi en morgon vaknar och livet vi trodde på , bara är ett minne av det förflutna. Eller kanske till och med aldrig existerat.
Tänk om människor kunde känna in dagen nu...Carpe Diem , förstå att allt vi har omkring oss är ju bara nu.....
Vi är en primitiv varelse som lär oss snabbt men har ett beteende som i längden inte fungerar om vi ställer oss utanför samhällets strukturer och form.
Gör vi det eller hamnar vi i det , då är vi ensam....Att leva i dag är att ge andra näring för att vi ska finnas och accepteras.....Vare sig det handlar om arbete, skola, kompisar eller andra delar.
Allt går ut på att jobba sig in i ett system där vi får behålla vänner, hem, saker och en standard, som dessutom ingår i det klass samhälle detta skapar.
Kör jag en gammal bil, då är jag genast långt ner på skalan och har jag segelbåt och märkes kläder är jag direkt eller indirekt accepterad i de flesta samhälls skikt....men bara på ytan...för under den ytan kan vi endå aldrig tillgodose eller tillfreds ställa dom som "ger" oss tillåtelsen och acceptansen i att delta i just "deras" skikt.
Oavsett religion, etnisk tillhörighet eller kompetens...Där finns endå den brinnande, glödande och pyrande atmosfären , som gör att jag, inom detta samhälle måste "vinna" min plats, min nivå och det är alltid från andras åsikter allt baseras.
Min kunskap, religion, etnisitet eller kompetens som BARA människa.....Människa med hjärta, känslor och visioner, är inte relevant!
Nivåerna skapas av förmågor och kampen i "vinnaranda" för att ta första platsen i just det skikt som vi...människan...spelaren får ta plats i.... vill jag komma mej in i ett annat skikt, rang tillhörighet eller socialt umgänge, då måste jag också spela dom regler som satts just där.Oavsett om det är religion, arbete, kunskaper eller utseende.
Vem är den som bestämmer allt detta? Vem är det som spelar gud och tror sig ha den kontrollen? Detta pågår inte bara inom dom sk. högre skikten...Nej, nej..detta pågår inom alla nivåer.
Accepteras för den man är....det är enbart en mening utan livs form...ingen egentlig innebörd , utom ord.
Har vi en defekt till utseendet eller har vi annan etnisk bakgrund, religion eller klädstil, så är vi redan selekterad....DÅ får man kämpa och då får man sätta igång spelet för att tillhöra något av dom samhälls depåer som bara flyter på en yta gjord av människor med krav på andra och människor med det "vinnande" beteendet. Allt annat hamnar i periferin och blir en suddig del i den struktur som så hårt måste hållas......
Men Tänk om.....tänk och ponera tanken att vi vaknar en morgon, kan inte röra armarna eller vi mist en anhörig eller jobbet finns inte kvar....kanske en katastrof tagit allt ifrån oss som vi byggt upp under år....Tänk om det sker.........Vad är viktigt just då för dej???? Vem är viktig då för din överlevnad? Vem vänder du dej till? Bara Tänk om...........!
Tänk om människor kunde känna in dagen nu...Carpe Diem , förstå att allt vi har omkring oss är ju bara nu.....
Vi är en primitiv varelse som lär oss snabbt men har ett beteende som i längden inte fungerar om vi ställer oss utanför samhällets strukturer och form.
Gör vi det eller hamnar vi i det , då är vi ensam....Att leva i dag är att ge andra näring för att vi ska finnas och accepteras.....Vare sig det handlar om arbete, skola, kompisar eller andra delar.
Allt går ut på att jobba sig in i ett system där vi får behålla vänner, hem, saker och en standard, som dessutom ingår i det klass samhälle detta skapar.
Kör jag en gammal bil, då är jag genast långt ner på skalan och har jag segelbåt och märkes kläder är jag direkt eller indirekt accepterad i de flesta samhälls skikt....men bara på ytan...för under den ytan kan vi endå aldrig tillgodose eller tillfreds ställa dom som "ger" oss tillåtelsen och acceptansen i att delta i just "deras" skikt.
Oavsett religion, etnisk tillhörighet eller kompetens...Där finns endå den brinnande, glödande och pyrande atmosfären , som gör att jag, inom detta samhälle måste "vinna" min plats, min nivå och det är alltid från andras åsikter allt baseras.
Min kunskap, religion, etnisitet eller kompetens som BARA människa.....Människa med hjärta, känslor och visioner, är inte relevant!
Nivåerna skapas av förmågor och kampen i "vinnaranda" för att ta första platsen i just det skikt som vi...människan...spelaren får ta plats i.... vill jag komma mej in i ett annat skikt, rang tillhörighet eller socialt umgänge, då måste jag också spela dom regler som satts just där.Oavsett om det är religion, arbete, kunskaper eller utseende.
Vem är den som bestämmer allt detta? Vem är det som spelar gud och tror sig ha den kontrollen? Detta pågår inte bara inom dom sk. högre skikten...Nej, nej..detta pågår inom alla nivåer.
Accepteras för den man är....det är enbart en mening utan livs form...ingen egentlig innebörd , utom ord.
Har vi en defekt till utseendet eller har vi annan etnisk bakgrund, religion eller klädstil, så är vi redan selekterad....DÅ får man kämpa och då får man sätta igång spelet för att tillhöra något av dom samhälls depåer som bara flyter på en yta gjord av människor med krav på andra och människor med det "vinnande" beteendet. Allt annat hamnar i periferin och blir en suddig del i den struktur som så hårt måste hållas......
Men Tänk om.....tänk och ponera tanken att vi vaknar en morgon, kan inte röra armarna eller vi mist en anhörig eller jobbet finns inte kvar....kanske en katastrof tagit allt ifrån oss som vi byggt upp under år....Tänk om det sker.........Vad är viktigt just då för dej???? Vem är viktig då för din överlevnad? Vem vänder du dej till? Bara Tänk om...........!
Är det omöjligt.......?
En god vän ringer och vill gärna bjuda ut mej och min son på Restaurang innan dom åker ....
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Uppgivenhet.....Längtan och Det svåra .....!
Har livet förändrats eller är det vi som förändras? Är inställningen till att umgås, göra saker eller att kommunicera , annorlunda idag än det var för 10 år sedan?
Eller är det bara så att vi förändras med livet i en svår situation och sedan inte kan återvända till det som en gång var....Att det bara är en del i utvecklingen vare sig det är i positiv anda eller ur frustration.....Eller beror det på att vi numera har Internet och TV apparaer på , dygnet runt och mobiler som kommunikations centra...Inte det personliga och konkreta , så vi avskärmas mer och mer från samhällets realitet och vardag.
Kanske är det så att det vi verkligen vill ha, vara eller längtar inte kan finnas....för vi skapar det inte längre.
Människor ses i dörr öppningar och säger:Jag ringer eller skickar ett SMS ...................
Ser vi verkligen människor ....ser vi vad som sker runt oss....? Eller är allt subtilt och frånvarande?
Är det så att verkligheten inte finns , utan vi sätter en skiljevägg mellan oss och det som vi väljer...?
Väljer vi bort det konkreta och svåra i att umgås, ha roligt tillsammans...gråta eller vara arga.....eller bara att ta en konflikt och kunna reda ut den , utan att allt försvinner i det diffusa, då människor inte längre har förmågan att se, känna och kunna hantera andra människors olikheter.....
Har världen suddat ut våra gränser och respekterande av andra kulturer, människor, personligheter och utseenden? Är livet egentligen ett likgiltigt forum med uppgivenhet......längtan och ett svårt val av att kunna leva upp till allt som förväntas av oss...men som inte får synas, höras eller förändra samhället och den syn vi har på andra....?
Eller är det bara så att vi förändras med livet i en svår situation och sedan inte kan återvända till det som en gång var....Att det bara är en del i utvecklingen vare sig det är i positiv anda eller ur frustration.....Eller beror det på att vi numera har Internet och TV apparaer på , dygnet runt och mobiler som kommunikations centra...Inte det personliga och konkreta , så vi avskärmas mer och mer från samhällets realitet och vardag.
Kanske är det så att det vi verkligen vill ha, vara eller längtar inte kan finnas....för vi skapar det inte längre.
Människor ses i dörr öppningar och säger:Jag ringer eller skickar ett SMS ...................
Ser vi verkligen människor ....ser vi vad som sker runt oss....? Eller är allt subtilt och frånvarande?
Är det så att verkligheten inte finns , utan vi sätter en skiljevägg mellan oss och det som vi väljer...?
Väljer vi bort det konkreta och svåra i att umgås, ha roligt tillsammans...gråta eller vara arga.....eller bara att ta en konflikt och kunna reda ut den , utan att allt försvinner i det diffusa, då människor inte längre har förmågan att se, känna och kunna hantera andra människors olikheter.....
Har världen suddat ut våra gränser och respekterande av andra kulturer, människor, personligheter och utseenden? Är livet egentligen ett likgiltigt forum med uppgivenhet......längtan och ett svårt val av att kunna leva upp till allt som förväntas av oss...men som inte får synas, höras eller förändra samhället och den syn vi har på andra....?
Jag är ju bara människa ...och ensam.......
Dagen har inte varit bra...=( Utbrott på utbrott......oförklarliga elakheter, spottningar och kastande av saker........Umgås med någon eller prata i telefon, laga mat eller ordna andra normala saker.....INGET fungerade idag.....Helt slut sitter jag nu här och är ledsen....Gråtit för att jag inte har ork....ork att vara en stabil mamma...ork att ta allt som bara kommer ......ork att kunna förstå eller att bara finnas där och tillrätta visa, konsekvent och stabil......=(( NEJ, jag har verkligen inte ork...inte idag!
Min son fick känna på mitt humör, min svaghet, min uppgivenhet, sårbarhet och känslan i ensamhet.....Att inte kunna bara gå ut en sväng och andas av sig frustrationen i den tillvaro han serverar...att inte kunna stänga in mej i ett rum och fokusera på situationen...inte kunna ta en dusch eller bara sitta på balkongen i 5 min och dricka Te , för att lugna ner mej...nej nej....hur skulle det gå till???Jag är ju ensam...ensma att ta allt och ensam att försöka vara människa, supermorsa, mamma och vara Jag....=(
Inte idag..........Idag fanns ingen "bok" i handling för hur jag skulle uppföra mej i alla hemskheter min son serverad mej.....Ingen som inte har samma situation kan ens i sin fantasi förstå hur det är...
Jag har nu efter mitt utbrott av ilska, gråt och frustration , hårda ord och smällt i dörr , satt mej ner...händer, kropp...hela jag darrar efter hur uppgiven och ensam jag känt mej......
Undrar hur många grannar som fick höra? Undrar om någon blev orolig....? Undrar hur jag blir "sedd" i andras ögon.....? =(( men herre gud...Jag är ju bara människa.....ensam dessutom.........
Dagen tar slut nu och jag är ledsen.....ledsen för att min son är ledsen.....min Mamma , säger han...och ser på mej.Jag skäms....skäms för att jag inte orkade idag...inte orkade hålla i alla trådar och vara stabil.....=(
Min son fick känna på mitt humör, min svaghet, min uppgivenhet, sårbarhet och känslan i ensamhet.....Att inte kunna bara gå ut en sväng och andas av sig frustrationen i den tillvaro han serverar...att inte kunna stänga in mej i ett rum och fokusera på situationen...inte kunna ta en dusch eller bara sitta på balkongen i 5 min och dricka Te , för att lugna ner mej...nej nej....hur skulle det gå till???Jag är ju ensam...ensma att ta allt och ensam att försöka vara människa, supermorsa, mamma och vara Jag....=(
Inte idag..........Idag fanns ingen "bok" i handling för hur jag skulle uppföra mej i alla hemskheter min son serverad mej.....Ingen som inte har samma situation kan ens i sin fantasi förstå hur det är...
Jag har nu efter mitt utbrott av ilska, gråt och frustration , hårda ord och smällt i dörr , satt mej ner...händer, kropp...hela jag darrar efter hur uppgiven och ensam jag känt mej......
Undrar hur många grannar som fick höra? Undrar om någon blev orolig....? Undrar hur jag blir "sedd" i andras ögon.....? =(( men herre gud...Jag är ju bara människa.....ensam dessutom.........
Dagen tar slut nu och jag är ledsen.....ledsen för att min son är ledsen.....min Mamma , säger han...och ser på mej.Jag skäms....skäms för att jag inte orkade idag...inte orkade hålla i alla trådar och vara stabil.....=(
Vi leker en lek....
Så är det varje dag.....Vi leker en lek, då är Mamma alltid en mamma =)) medan min son är Pilot eller jobbar med Ambulans eller kör Lastbil....=) Men idag, då är han en mamma....som bakar, städar och nu ska han minsann laga en god frukost till mej.Jag sitter stilla och väntar spänt på min frukost, som han tillagar på sin lilla spis....med sina små plast kastruller, som nu har funnits med i snart 20 år....Alla barnen har lekt och matat ....=)
Han visar mej stekpannan och förklarar hur varm och het den är....att man inte får ta på den. Sedan lägger han i ägg....knäcker precis som sin mamma och han saltar.....=))Det är med stor förundran jag sitter och ser hur noga min lille prins är med detaljer. Vi har ännu bara haft det mysigt, denna morgon.Vi har jagat ut tre Getingar, hämtat dricksvatten och jag har torkat av golven......
Så kommer äntligen min frukost, jag får ägg, kaffe, en pizza och lite sallad=))
Medan jag äter, byter min son lek...nu är han en "fixare" på bilar, dom har "hoppat" och gått sönder.Han måste kruuuva och fixa, festår du mamma? säger han med lite barsk röst och har en allvarlig ton i sitt ansikte........
jag ser hur han pillar med däcken och fixar...han pratar hela tiden med sig själv men vill emellanåt ha bekräftelse på att jag är där.
Efter att ha sipprat och surplat, tuggat och svalt, reser jag mej, tackar för frukosten och går in i köket.
Han kommer efter och säger....Var det gott mamma...? och ler med hela sitt underbara ansikte=))
Jag ställer mej och börjar på med min vinbärskaka....dom sista röda vinbären har jag nu plockat och lite lagts i frysen.Regnet strilar ute och värmen från vindarna kommer in över golvet.Jag är nöjd med min tillvaro.Min son har bjudit mej frukost i sitt kök och jag har en lugn morgon, för vi lekte en lek.............
Han visar mej stekpannan och förklarar hur varm och het den är....att man inte får ta på den. Sedan lägger han i ägg....knäcker precis som sin mamma och han saltar.....=))Det är med stor förundran jag sitter och ser hur noga min lille prins är med detaljer. Vi har ännu bara haft det mysigt, denna morgon.Vi har jagat ut tre Getingar, hämtat dricksvatten och jag har torkat av golven......
Så kommer äntligen min frukost, jag får ägg, kaffe, en pizza och lite sallad=))
Medan jag äter, byter min son lek...nu är han en "fixare" på bilar, dom har "hoppat" och gått sönder.Han måste kruuuva och fixa, festår du mamma? säger han med lite barsk röst och har en allvarlig ton i sitt ansikte........
jag ser hur han pillar med däcken och fixar...han pratar hela tiden med sig själv men vill emellanåt ha bekräftelse på att jag är där.
Efter att ha sipprat och surplat, tuggat och svalt, reser jag mej, tackar för frukosten och går in i köket.
Han kommer efter och säger....Var det gott mamma...? och ler med hela sitt underbara ansikte=))
Jag ställer mej och börjar på med min vinbärskaka....dom sista röda vinbären har jag nu plockat och lite lagts i frysen.Regnet strilar ute och värmen från vindarna kommer in över golvet.Jag är nöjd med min tillvaro.Min son har bjudit mej frukost i sitt kök och jag har en lugn morgon, för vi lekte en lek.............
Att våga leva.....
Är livet , kärlek och allt vi har omkring oss lätt att leva....?
Jag har funderat länge på det nu och vet att mycket förnekelse kommer när jag får någon som vill älska mej.När någon vill komma mej nära eller mina barn nära.Dörren jag har i mitt inre är som en järn port med tre dubbla säkerhets lås.Jag kanske vågar öppna det som håller fast allt men mer blir det aldrig.Räslan för att bli sårad igen...Rädslan för att livet kan erbjuda mej något jag längtat men inte har, Rädslan att bärja tro!
Mitt förstånd vet ju att livet består av både rädsla, känslor , stormar ,fridfullhet och mycket nya äventyr...men är jag redo att öppna mig för det nya...?
Att det ska finnas struktur men även äventyr.Allt ska ha propotioner som vi alla kan hantera och som vi ....jag och barnen styr, lever och älskar.
Har jag blivit en kontrollerande , rädd kvinna som inte vågar leva? jag vet inte.....
Lyssnar på SOnja Alldens låt...."Du får inte" ....och det är precis så jag känner......
Inte bitter, inte utan tro..bara sårbar!
Är det tid som behövs för att våga leva?
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4&feature=related
Jag har funderat länge på det nu och vet att mycket förnekelse kommer när jag får någon som vill älska mej.När någon vill komma mej nära eller mina barn nära.Dörren jag har i mitt inre är som en järn port med tre dubbla säkerhets lås.Jag kanske vågar öppna det som håller fast allt men mer blir det aldrig.Räslan för att bli sårad igen...Rädslan för att livet kan erbjuda mej något jag längtat men inte har, Rädslan att bärja tro!
Mitt förstånd vet ju att livet består av både rädsla, känslor , stormar ,fridfullhet och mycket nya äventyr...men är jag redo att öppna mig för det nya...?
Att det ska finnas struktur men även äventyr.Allt ska ha propotioner som vi alla kan hantera och som vi ....jag och barnen styr, lever och älskar.
Har jag blivit en kontrollerande , rädd kvinna som inte vågar leva? jag vet inte.....
Lyssnar på SOnja Alldens låt...."Du får inte" ....och det är precis så jag känner......
Inte bitter, inte utan tro..bara sårbar!
Är det tid som behövs för att våga leva?
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4&feature=related
