Att inte nå ....
Sorgen i mitt liv över att inte nå min familj i helhet är total......Min själ och mitt hjärta är brustet otala gånger men jag har lyckats med att liksom klistra ihop bitarna ........Hur länge kommer det att hålla? Finns ens något klister starkt nog för en livs längd, eller måste det gå sönder ännu en gång och sedan inte kunna återuppbyggas?
Att få höra ord som sårar eller kväver, drar ner eller kränker är inte lätt att göra något konstruktivt av och inte heller att få ihop i livs bilden av glädje och att gå framåt.
Nej, vissa delar av livets svåra får man kanske bara ta farväl av och låta dom människor som inte vill förstå och heller inte går på samma väg, låta ta sin väg och önskas lycka till.
Sorgen finns kvar livet ut men kan dämpas eller förhöjas av olika skeden eller tillfällen.
Jag har egen åsikt om allt som har med själ, sårbarhet och familje liv .....Allt JAG kan göra för min del och det som finns närmast mej, det gör jag om jag så måste gå på vatten...men resten, det som jag försökér och försöker med om och om igen ....där ingen respons ges eller där JAG är och förblir en osynlig , närmast intet tillgjord person....DÄR måste jag sätta en gräns...klar och tydlig!
Jag som människa och person är för snäll....vems är felet? Jag styrs av inre känslor och samvete, empati och ett starkt engagemang för hur jag vill nå andra som jag själv vill bli nådd och bemött.
Det fungerar sällan, då människan är av naturen sig själv närmast och ganska ego centrisk....;=(
För mej att kämpa med min sjukdom, livet mina barn och deras problem eller grannens sorg, glädje eller allt annat som händer nära oss, är av större vikt och mer betydligt , än att försöka kämpa för att nå ut till någon som inte kan se mej..............................................................................................
Att få höra ord som sårar eller kväver, drar ner eller kränker är inte lätt att göra något konstruktivt av och inte heller att få ihop i livs bilden av glädje och att gå framåt.
Nej, vissa delar av livets svåra får man kanske bara ta farväl av och låta dom människor som inte vill förstå och heller inte går på samma väg, låta ta sin väg och önskas lycka till.
Sorgen finns kvar livet ut men kan dämpas eller förhöjas av olika skeden eller tillfällen.
Jag har egen åsikt om allt som har med själ, sårbarhet och familje liv .....Allt JAG kan göra för min del och det som finns närmast mej, det gör jag om jag så måste gå på vatten...men resten, det som jag försökér och försöker med om och om igen ....där ingen respons ges eller där JAG är och förblir en osynlig , närmast intet tillgjord person....DÄR måste jag sätta en gräns...klar och tydlig!
Jag som människa och person är för snäll....vems är felet? Jag styrs av inre känslor och samvete, empati och ett starkt engagemang för hur jag vill nå andra som jag själv vill bli nådd och bemött.
Det fungerar sällan, då människan är av naturen sig själv närmast och ganska ego centrisk....;=(
För mej att kämpa med min sjukdom, livet mina barn och deras problem eller grannens sorg, glädje eller allt annat som händer nära oss, är av större vikt och mer betydligt , än att försöka kämpa för att nå ut till någon som inte kan se mej..............................................................................................
Kommentarer
Postat av: Tinna
Käraste Mimmi, lider med dig och blir så ledsen när jag läser om denna evinnerliga sorg som tyvärr aldrig tar slut. jag vet!!! Men Mimmi, lev med dom som bryr sig, dom som ger lika mycket som dom får, dom som ömmar om dig och din själ och SKIT i dom andra. Dom är inte värda längre. Jag vet ju inte vilka du hänsyftar till men det spelar ingen roll. För gör dom dig illa är dom inte välkomna in till din själ. Stäng dörren och låt dig glädjas av det du är värd att få glädjas åt, andra människro i din närhet som ger dig livskraft. Stora, stora kramar från mig till dig.
Trackback
