Är det omöjligt.......?
En god vän ringer och vill gärna bjuda ut mej och min son på Restaurang innan dom åker ....
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Kommentarer
Postat av: Tinna
Älskade Mimmi, vilken historia... jag blir både arg, ledsen och förtvivlad. Känner så för både dig och Adam. En tapperhetsmedalj borde delas ut till er båda och den största i guld till dig. En fika hos oss i Stugan någon lördag kanske skulle passa, utan dumma servitörer, restauranggäster och annat löst folk!!! Du och Adam. Krama hund och katter, och bara få lov att vara - vad sägs??? När vet jag ännu inte men skall kolla och i så fall återkomma. Stor, stor kraaaaaam!
Postat av: Mimi
;=)) Gulliga , goa du.....Jag blev så glad av att läsa det du skriver...Detta är precis vad jag skulle behöva.Så någon dag när du har tid och kan....VI KOMMER! ;=)))Kraaaaam
Trackback
