Förverkliga din verklighet....
Stekte Pannkakor och hade djupa funderingar samtidigt.....Min son lekte och var trött men jag lyckades koppla bort min verklighet i pannkaks landet en stund.
Funderingarna bestod av små fragment i det liv jag levt och nu lever. När blev allt så här? Var jag lycklig då? Vad hände med alla drömmar? Hur kunde jag tappa greppet om min egna tillvaro? Varför känner jag det som om jag lever i en intet tillvaro?
Tankarna flödar och jag känner hur min son klamrar sig fast runt mitt ben....Han vill se när jag steker plättarna.Jag lyfter upp mitt barn och känner hur armarna nästan domnar bort men visst...han vill ju se och han är ju intresserad av ALLT jag gör...=)
Att ständigt ha en närvaro och hela tiden vara på vakt för att han inte ska impulsivt göra annat än det jag orkar hantera just då, tar energi av mej..Jag släpper ner honom och han går iväg till sina bilar.....Men hela tiden ropar han på mej och vill liksom ha godkännande och bekräftelse på att jag inte gör annat...suck...=))
Mina tankar drar åter iväg och jag känner dofter inom mej...dofter från förflutet...En gång när jag satt i ett litet skrymsle på Söder i Stockholm och drack Kaffe...jag beställde kaffe med kanel och kardemumma ....Där under en stor Ek , på en stol med pläd, hör jag en saxofon spela....Den spelade mjuk jazz och jag får ännu gås hud när jag tänker på den stunden...Saxofonen spelade Björn Afzelius /Tusen bitar.....
Ungefär så känner jag ännu att mitt liv blev...i tusen bitar. Eken och stolen, kaffet och saxofonen var för mej en dröm , en dröm av bitar från livet jag njutit....Men var jag tacksam...? Jag vet inte...Tror inte det, inte då .
Är jag en kvinna på väg att vakna sakta ur det liv, den dröm, den tillvaro jag kunde ha haft kvar??Jag vet inte...men måste ta tag i mej igen och förstå att jag har ett liv nu också. Varför måste varje verklighet kännas som att den inte är bra? Eller gör den det bara när det går som vi vill?
Inget av det kan jag svara på just nu men jag vet att jag har minnen, vackra minnen ( dåliga med men dom vill jag inte komma ihåg)Dom minne jag bevarar är det som betydde något för mitt välbefinnande...ALLT annat är inget värt och jag menar då inte att allt i livet ska vara perfekt utan att tänka på vad man haft, gjort, sett och ännu har att se fram emot..........
Det vi lever och känner just nu eller som då, är en skatt i sitt inre och det är kanske det som är att förverkliga vår verklighet....
Funderingarna bestod av små fragment i det liv jag levt och nu lever. När blev allt så här? Var jag lycklig då? Vad hände med alla drömmar? Hur kunde jag tappa greppet om min egna tillvaro? Varför känner jag det som om jag lever i en intet tillvaro?
Tankarna flödar och jag känner hur min son klamrar sig fast runt mitt ben....Han vill se när jag steker plättarna.Jag lyfter upp mitt barn och känner hur armarna nästan domnar bort men visst...han vill ju se och han är ju intresserad av ALLT jag gör...=)
Att ständigt ha en närvaro och hela tiden vara på vakt för att han inte ska impulsivt göra annat än det jag orkar hantera just då, tar energi av mej..Jag släpper ner honom och han går iväg till sina bilar.....Men hela tiden ropar han på mej och vill liksom ha godkännande och bekräftelse på att jag inte gör annat...suck...=))
Mina tankar drar åter iväg och jag känner dofter inom mej...dofter från förflutet...En gång när jag satt i ett litet skrymsle på Söder i Stockholm och drack Kaffe...jag beställde kaffe med kanel och kardemumma ....Där under en stor Ek , på en stol med pläd, hör jag en saxofon spela....Den spelade mjuk jazz och jag får ännu gås hud när jag tänker på den stunden...Saxofonen spelade Björn Afzelius /Tusen bitar.....
Ungefär så känner jag ännu att mitt liv blev...i tusen bitar. Eken och stolen, kaffet och saxofonen var för mej en dröm , en dröm av bitar från livet jag njutit....Men var jag tacksam...? Jag vet inte...Tror inte det, inte då .
Är jag en kvinna på väg att vakna sakta ur det liv, den dröm, den tillvaro jag kunde ha haft kvar??Jag vet inte...men måste ta tag i mej igen och förstå att jag har ett liv nu också. Varför måste varje verklighet kännas som att den inte är bra? Eller gör den det bara när det går som vi vill?
Inget av det kan jag svara på just nu men jag vet att jag har minnen, vackra minnen ( dåliga med men dom vill jag inte komma ihåg)Dom minne jag bevarar är det som betydde något för mitt välbefinnande...ALLT annat är inget värt och jag menar då inte att allt i livet ska vara perfekt utan att tänka på vad man haft, gjort, sett och ännu har att se fram emot..........
Det vi lever och känner just nu eller som då, är en skatt i sitt inre och det är kanske det som är att förverkliga vår verklighet....
Kommentarer
Postat av: Thereze
mamma du skriver underbart fint <3
Postat av: Mimi
<3 Tack min Flicka....Älskar dej .........
Postat av: Thereze
Du borde skriva en bok mamma.... på riktigt,, sa det till mormor i förrgår, då sa hon att hon redan sagt det till dig en gång, men jag säger det också :O <3 Älskar dig
Trackback
