Mamma.....
Det bästa som hänt i mitt liv är mina barn som jag håller så kär....
Livet i sig är ju bara ett äventyr med underbar sfär....
Ialla fall om vi tar bort det jobbiga och elaka som andra gör....
Så har vi ju det bästa i familje livets favör....
Att vakna varje dag och se mina barn, kika i album och undras över det mirakel som skett....
Då blir jag stolt, stolt över att jag varit delaktg i detta och att jag lät dom se livet brett....
Som Mamma och vän finns jag alltid kvar....
Dom är ju det käraste, underbaraste och lvs förverkligande jag har....
När lvet är tungt och dagar svår....Tänker jag på alla dessa år.....
Hur ni varit små i mina armar och jag er bar.....Minnen kan ingen ta, dom har jag kvar....
Hur ni smekt min kind och jag smekte er detsamma......
Orden i mitt huvud när ni sa....:Jag Älskar dej min Mamma!
Livet i sig är ju bara ett äventyr med underbar sfär....
Ialla fall om vi tar bort det jobbiga och elaka som andra gör....
Så har vi ju det bästa i familje livets favör....
Att vakna varje dag och se mina barn, kika i album och undras över det mirakel som skett....
Då blir jag stolt, stolt över att jag varit delaktg i detta och att jag lät dom se livet brett....
Som Mamma och vän finns jag alltid kvar....
Dom är ju det käraste, underbaraste och lvs förverkligande jag har....
När lvet är tungt och dagar svår....Tänker jag på alla dessa år.....
Hur ni varit små i mina armar och jag er bar.....Minnen kan ingen ta, dom har jag kvar....
Hur ni smekt min kind och jag smekte er detsamma......
Orden i mitt huvud när ni sa....:Jag Älskar dej min Mamma!
Tänk om....
Vi inte hade det vi strävat för , hela livet...Om vi en morgon vaknar och livet vi trodde på , bara är ett minne av det förflutna. Eller kanske till och med aldrig existerat.
Tänk om människor kunde känna in dagen nu...Carpe Diem , förstå att allt vi har omkring oss är ju bara nu.....
Vi är en primitiv varelse som lär oss snabbt men har ett beteende som i längden inte fungerar om vi ställer oss utanför samhällets strukturer och form.
Gör vi det eller hamnar vi i det , då är vi ensam....Att leva i dag är att ge andra näring för att vi ska finnas och accepteras.....Vare sig det handlar om arbete, skola, kompisar eller andra delar.
Allt går ut på att jobba sig in i ett system där vi får behålla vänner, hem, saker och en standard, som dessutom ingår i det klass samhälle detta skapar.
Kör jag en gammal bil, då är jag genast långt ner på skalan och har jag segelbåt och märkes kläder är jag direkt eller indirekt accepterad i de flesta samhälls skikt....men bara på ytan...för under den ytan kan vi endå aldrig tillgodose eller tillfreds ställa dom som "ger" oss tillåtelsen och acceptansen i att delta i just "deras" skikt.
Oavsett religion, etnisk tillhörighet eller kompetens...Där finns endå den brinnande, glödande och pyrande atmosfären , som gör att jag, inom detta samhälle måste "vinna" min plats, min nivå och det är alltid från andras åsikter allt baseras.
Min kunskap, religion, etnisitet eller kompetens som BARA människa.....Människa med hjärta, känslor och visioner, är inte relevant!
Nivåerna skapas av förmågor och kampen i "vinnaranda" för att ta första platsen i just det skikt som vi...människan...spelaren får ta plats i.... vill jag komma mej in i ett annat skikt, rang tillhörighet eller socialt umgänge, då måste jag också spela dom regler som satts just där.Oavsett om det är religion, arbete, kunskaper eller utseende.
Vem är den som bestämmer allt detta? Vem är det som spelar gud och tror sig ha den kontrollen? Detta pågår inte bara inom dom sk. högre skikten...Nej, nej..detta pågår inom alla nivåer.
Accepteras för den man är....det är enbart en mening utan livs form...ingen egentlig innebörd , utom ord.
Har vi en defekt till utseendet eller har vi annan etnisk bakgrund, religion eller klädstil, så är vi redan selekterad....DÅ får man kämpa och då får man sätta igång spelet för att tillhöra något av dom samhälls depåer som bara flyter på en yta gjord av människor med krav på andra och människor med det "vinnande" beteendet. Allt annat hamnar i periferin och blir en suddig del i den struktur som så hårt måste hållas......
Men Tänk om.....tänk och ponera tanken att vi vaknar en morgon, kan inte röra armarna eller vi mist en anhörig eller jobbet finns inte kvar....kanske en katastrof tagit allt ifrån oss som vi byggt upp under år....Tänk om det sker.........Vad är viktigt just då för dej???? Vem är viktig då för din överlevnad? Vem vänder du dej till? Bara Tänk om...........!
Tänk om människor kunde känna in dagen nu...Carpe Diem , förstå att allt vi har omkring oss är ju bara nu.....
Vi är en primitiv varelse som lär oss snabbt men har ett beteende som i längden inte fungerar om vi ställer oss utanför samhällets strukturer och form.
Gör vi det eller hamnar vi i det , då är vi ensam....Att leva i dag är att ge andra näring för att vi ska finnas och accepteras.....Vare sig det handlar om arbete, skola, kompisar eller andra delar.
Allt går ut på att jobba sig in i ett system där vi får behålla vänner, hem, saker och en standard, som dessutom ingår i det klass samhälle detta skapar.
Kör jag en gammal bil, då är jag genast långt ner på skalan och har jag segelbåt och märkes kläder är jag direkt eller indirekt accepterad i de flesta samhälls skikt....men bara på ytan...för under den ytan kan vi endå aldrig tillgodose eller tillfreds ställa dom som "ger" oss tillåtelsen och acceptansen i att delta i just "deras" skikt.
Oavsett religion, etnisk tillhörighet eller kompetens...Där finns endå den brinnande, glödande och pyrande atmosfären , som gör att jag, inom detta samhälle måste "vinna" min plats, min nivå och det är alltid från andras åsikter allt baseras.
Min kunskap, religion, etnisitet eller kompetens som BARA människa.....Människa med hjärta, känslor och visioner, är inte relevant!
Nivåerna skapas av förmågor och kampen i "vinnaranda" för att ta första platsen i just det skikt som vi...människan...spelaren får ta plats i.... vill jag komma mej in i ett annat skikt, rang tillhörighet eller socialt umgänge, då måste jag också spela dom regler som satts just där.Oavsett om det är religion, arbete, kunskaper eller utseende.
Vem är den som bestämmer allt detta? Vem är det som spelar gud och tror sig ha den kontrollen? Detta pågår inte bara inom dom sk. högre skikten...Nej, nej..detta pågår inom alla nivåer.
Accepteras för den man är....det är enbart en mening utan livs form...ingen egentlig innebörd , utom ord.
Har vi en defekt till utseendet eller har vi annan etnisk bakgrund, religion eller klädstil, så är vi redan selekterad....DÅ får man kämpa och då får man sätta igång spelet för att tillhöra något av dom samhälls depåer som bara flyter på en yta gjord av människor med krav på andra och människor med det "vinnande" beteendet. Allt annat hamnar i periferin och blir en suddig del i den struktur som så hårt måste hållas......
Men Tänk om.....tänk och ponera tanken att vi vaknar en morgon, kan inte röra armarna eller vi mist en anhörig eller jobbet finns inte kvar....kanske en katastrof tagit allt ifrån oss som vi byggt upp under år....Tänk om det sker.........Vad är viktigt just då för dej???? Vem är viktig då för din överlevnad? Vem vänder du dej till? Bara Tänk om...........!
Är det omöjligt.......?
En god vän ringer och vill gärna bjuda ut mej och min son på Restaurang innan dom åker ....
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Jag svarar att det skulle kunna bli intressant....med stor eftertanke.
Diskussionen tar fart men jag blir övertalad att endå försöka, så jag svarade ja.....
Åker in till stan, parkerar.Jag är så glad inombords.Att åka till stan är ju inte vardag för mej och min prins men idag åker vi när själva dagen är över och det är snart stägnings dax.....Människor har bråttom hem och jag känner mej upprymd av att äntligen få se den vackra stad vi har.
Min son är i exstas......börjar ta in ALLT omkring sig och jag vet att snart kommer första glädje utbrottet. Vi hinner passera nordstan och kommer in i Brunnsparken när det exploderar.
Människor vänder sig om, diskuterar....om det är mej, sonen eller själva situationen vet jag ju inte men det gör mej nervös....=( Mitt sällskap tar sig an Adam och försöker skojja bort allt men då blir det än mer och jag känner redan att situationen inte kommer hålla.
Efter ett antal försök att nå honom lugnar han ner sig och sen är det som bort blåst.Han vill som dom stora grabbarna gå ölite käckt och göra vissa gester med armar och fötter.Jag ler och känner nytt hopp om att kanske få njuta Restaurang, atmosfär och mys.....
Kommer till Restaurangen...då är det dubbel bokat och man ber om ursäkt och ber oss vänta en timme.....=o Jaha , tnker jag ....ordet vänta och att sysselsätta min son det är komplicerat.
Vi beslutar oss för att promenera upp mot Avenyn istället och se på båtar, människor och annat som passerar........Det är med lite sorg i hjärtat jag ser andra familjer som kan öra sig där med sina små, utan skrik, utbrott och rädsla.
Det fungerade dåligt så vi väner om och går ner mot Kajen för att låta adam titta på parkerings apparater....en stor passion han har och att pillra på knapparna och se siffrorna gör honom lugnare.
Efter en stund går vi åter mot Restaurangen, jag känner hopp och är hungrig.Det är vi allihop.
I ögonvrån kikar jag på mitt sällskap och undrar i mitt inre vad dom egentligen tycker och hur dom nu uppfattat mitt barn. Jag är mycket stressad inombord men försöker behålla mitt lugn.
På Restaurangen blir vi väl mottagen och får sätta oss...nu kommer nästa prövning.min son orkar inte sitta still, han börjar genast se var salt och peppar finns.....han vill ha dom, han vill fixa, han vill bara gå och prata med gästerna vid bordet brevid....=( nu sätter vi åter ner honom och försöker få beställa...kyparen har tydligen inte fatatt hinten jag gav när vi kom.Jag förklarade tydligt att han måste komma till vårat bord med en gång.Mitt barn blir åter uppstressad och ska gå till dom ...han vill ju ha ris..han vill ju hjälpa till.......Suck!
nu börjar andra gäster bli irriterad, dom viskar ser på oss/mej och jag känner för att börja gråta.Jag ställer mej upp, ber om ursäkt och försöker ordna situationen men en man tittar på mej och säger: Vi är här för att kunna äta och vi betalar för det! Hans röst var iNTE vänlig=( jag känner en klump i halsen, skäms och börjar svettas.Min pojke blir allt mer trissad av att människor börjar uppträda fel och stämningen är borta i Restaurangen.Kyparen ber oss vänligt att gå! :((
Jag reser mej, börjar gråta och tar mitt barn i famnen, han skriker av oförståelse , varför han inte ska få mat....:jag vill äta maaaat mamma....skriker han hela vägen ut....Mitt hjärta blöder , jag bryter ihop när vi kommer ut.
Ett par som kommer gående vänder sig om och stannar till. :Har ni problem ?, frågar dom vänligt.....
Jag svarar inte.....jag orkar inte...mitt sällskap är kvar inne i Restaurangen och jag hör diskussionerna hela vägen ut....Jag är ledsen, förödmjukad men måste samtidigt förstå dom andra gästerna.... Är det så mitt/vårat liv kommer att se ut? Vi ska alltid ha förståelse för hur andra vill ha det och vi ska måsta gå?
Jag stor gråter nu och min son med......Alla mina förhoppningar.....min sons glädje och min glädje dödades i att han inte är som alla andra barn.
Mitt sällskap kommer ut, lika ledsna och förtvivlade dom med. Vi börjar gå mot bilen....Jag är arg inom mej....arg för att jag och mitt barn inte passar in i något....arg för att jag längtat äta den maten vi fantiserat om i bilen.....arg för att min son nu är såååå ledsen att han inte kunde vara där och mysa .....arg för att människor inte kan ta oss på ett fint, lugnt och frågande sätt.
Vi går genom stan, jag bär mitt barn i famnen....han gråter och vill ha sin mamma....När han är besviken på sig själv i situationer som den här då skriker han att han vill ha sin mamma.....Han skriker högt, desperat och ibland även orden Hjälp mej...hjälp mej......=( Ni kan ju kanske tänka er...bara ponera tanken på hur människor vi möter, reagerar på dessa ord.
Äntligen komemr vi till parkerings huset.....Vi tar hissen upp och min son har lugnat sig.Han blir alltid lugn när vi kommer till bilen.
Jag sätter in mitt barn i bilen...lämnar dörren öppen och jag pustar ut mot bagage luckan.
Vi tar fram en påse med lite frukt som vi köpt tidigare på dagen.Jag öppnar en ask med Dadlar och delar ut lite smått och gott, där på parkerings taket, mitt i stan.
Vi låter blodsockret få sin del och börjar känna oss lite gladare nu.Glad att vi kommit till bilen, lite full i skratt över människors reaktioner och vi pratar ut lite.Min son har redan glömt det mesta och ber om en Dadel till.....DÅ....när vi precis lugnat oss...kommer en man gående...han har iakttagit oss en stund men jag trodde han väntade på någon. nu kommer han fram och ser på oss som om vi var kriminella..han frågar lite snävt om vi har problem....Jag svarar :nej....varför undrar du? Då säger han att han ringt Polisen...Han hörde pojken skrika jag vill ha min mamma...hjälp mej....och nu kommer polisen.....=(( jag trodde jag skulle dö....att mina fötter sjunkit ner i cementen och fastnat....Jag kände det som att någon hllt vatten på mej.Samtidigt ska jag i den stunden även känna glädje i att någon orkade bry sig om ett barn som junde ha blivit kidnappad..........GAAAARH!
Hela situationen blev för mycket för mej....Tur nog insåg Polisen det och dom tackade och for....Mannen stog kvar och stirrade på oss, tills mitt sällskap fick nog och blev arga.
Vilken kväll...=(( Jag komerm nog inte mer att åka någonstans och försöka tänja på gränser som just nu är oövervinnliga ...varken för mej eller min son skull....Men ska det verkligen vara omöjligt...?
Uppgivenhet.....Längtan och Det svåra .....!
Har livet förändrats eller är det vi som förändras? Är inställningen till att umgås, göra saker eller att kommunicera , annorlunda idag än det var för 10 år sedan?
Eller är det bara så att vi förändras med livet i en svår situation och sedan inte kan återvända till det som en gång var....Att det bara är en del i utvecklingen vare sig det är i positiv anda eller ur frustration.....Eller beror det på att vi numera har Internet och TV apparaer på , dygnet runt och mobiler som kommunikations centra...Inte det personliga och konkreta , så vi avskärmas mer och mer från samhällets realitet och vardag.
Kanske är det så att det vi verkligen vill ha, vara eller längtar inte kan finnas....för vi skapar det inte längre.
Människor ses i dörr öppningar och säger:Jag ringer eller skickar ett SMS ...................
Ser vi verkligen människor ....ser vi vad som sker runt oss....? Eller är allt subtilt och frånvarande?
Är det så att verkligheten inte finns , utan vi sätter en skiljevägg mellan oss och det som vi väljer...?
Väljer vi bort det konkreta och svåra i att umgås, ha roligt tillsammans...gråta eller vara arga.....eller bara att ta en konflikt och kunna reda ut den , utan att allt försvinner i det diffusa, då människor inte längre har förmågan att se, känna och kunna hantera andra människors olikheter.....
Har världen suddat ut våra gränser och respekterande av andra kulturer, människor, personligheter och utseenden? Är livet egentligen ett likgiltigt forum med uppgivenhet......längtan och ett svårt val av att kunna leva upp till allt som förväntas av oss...men som inte får synas, höras eller förändra samhället och den syn vi har på andra....?
Eller är det bara så att vi förändras med livet i en svår situation och sedan inte kan återvända till det som en gång var....Att det bara är en del i utvecklingen vare sig det är i positiv anda eller ur frustration.....Eller beror det på att vi numera har Internet och TV apparaer på , dygnet runt och mobiler som kommunikations centra...Inte det personliga och konkreta , så vi avskärmas mer och mer från samhällets realitet och vardag.
Kanske är det så att det vi verkligen vill ha, vara eller längtar inte kan finnas....för vi skapar det inte längre.
Människor ses i dörr öppningar och säger:Jag ringer eller skickar ett SMS ...................
Ser vi verkligen människor ....ser vi vad som sker runt oss....? Eller är allt subtilt och frånvarande?
Är det så att verkligheten inte finns , utan vi sätter en skiljevägg mellan oss och det som vi väljer...?
Väljer vi bort det konkreta och svåra i att umgås, ha roligt tillsammans...gråta eller vara arga.....eller bara att ta en konflikt och kunna reda ut den , utan att allt försvinner i det diffusa, då människor inte längre har förmågan att se, känna och kunna hantera andra människors olikheter.....
Har världen suddat ut våra gränser och respekterande av andra kulturer, människor, personligheter och utseenden? Är livet egentligen ett likgiltigt forum med uppgivenhet......längtan och ett svårt val av att kunna leva upp till allt som förväntas av oss...men som inte får synas, höras eller förändra samhället och den syn vi har på andra....?
Jag är ju bara människa ...och ensam.......
Dagen har inte varit bra...=( Utbrott på utbrott......oförklarliga elakheter, spottningar och kastande av saker........Umgås med någon eller prata i telefon, laga mat eller ordna andra normala saker.....INGET fungerade idag.....Helt slut sitter jag nu här och är ledsen....Gråtit för att jag inte har ork....ork att vara en stabil mamma...ork att ta allt som bara kommer ......ork att kunna förstå eller att bara finnas där och tillrätta visa, konsekvent och stabil......=(( NEJ, jag har verkligen inte ork...inte idag!
Min son fick känna på mitt humör, min svaghet, min uppgivenhet, sårbarhet och känslan i ensamhet.....Att inte kunna bara gå ut en sväng och andas av sig frustrationen i den tillvaro han serverar...att inte kunna stänga in mej i ett rum och fokusera på situationen...inte kunna ta en dusch eller bara sitta på balkongen i 5 min och dricka Te , för att lugna ner mej...nej nej....hur skulle det gå till???Jag är ju ensam...ensma att ta allt och ensam att försöka vara människa, supermorsa, mamma och vara Jag....=(
Inte idag..........Idag fanns ingen "bok" i handling för hur jag skulle uppföra mej i alla hemskheter min son serverad mej.....Ingen som inte har samma situation kan ens i sin fantasi förstå hur det är...
Jag har nu efter mitt utbrott av ilska, gråt och frustration , hårda ord och smällt i dörr , satt mej ner...händer, kropp...hela jag darrar efter hur uppgiven och ensam jag känt mej......
Undrar hur många grannar som fick höra? Undrar om någon blev orolig....? Undrar hur jag blir "sedd" i andras ögon.....? =(( men herre gud...Jag är ju bara människa.....ensam dessutom.........
Dagen tar slut nu och jag är ledsen.....ledsen för att min son är ledsen.....min Mamma , säger han...och ser på mej.Jag skäms....skäms för att jag inte orkade idag...inte orkade hålla i alla trådar och vara stabil.....=(
Min son fick känna på mitt humör, min svaghet, min uppgivenhet, sårbarhet och känslan i ensamhet.....Att inte kunna bara gå ut en sväng och andas av sig frustrationen i den tillvaro han serverar...att inte kunna stänga in mej i ett rum och fokusera på situationen...inte kunna ta en dusch eller bara sitta på balkongen i 5 min och dricka Te , för att lugna ner mej...nej nej....hur skulle det gå till???Jag är ju ensam...ensma att ta allt och ensam att försöka vara människa, supermorsa, mamma och vara Jag....=(
Inte idag..........Idag fanns ingen "bok" i handling för hur jag skulle uppföra mej i alla hemskheter min son serverad mej.....Ingen som inte har samma situation kan ens i sin fantasi förstå hur det är...
Jag har nu efter mitt utbrott av ilska, gråt och frustration , hårda ord och smällt i dörr , satt mej ner...händer, kropp...hela jag darrar efter hur uppgiven och ensam jag känt mej......
Undrar hur många grannar som fick höra? Undrar om någon blev orolig....? Undrar hur jag blir "sedd" i andras ögon.....? =(( men herre gud...Jag är ju bara människa.....ensam dessutom.........
Dagen tar slut nu och jag är ledsen.....ledsen för att min son är ledsen.....min Mamma , säger han...och ser på mej.Jag skäms....skäms för att jag inte orkade idag...inte orkade hålla i alla trådar och vara stabil.....=(
Vi leker en lek....
Så är det varje dag.....Vi leker en lek, då är Mamma alltid en mamma =)) medan min son är Pilot eller jobbar med Ambulans eller kör Lastbil....=) Men idag, då är han en mamma....som bakar, städar och nu ska han minsann laga en god frukost till mej.Jag sitter stilla och väntar spänt på min frukost, som han tillagar på sin lilla spis....med sina små plast kastruller, som nu har funnits med i snart 20 år....Alla barnen har lekt och matat ....=)
Han visar mej stekpannan och förklarar hur varm och het den är....att man inte får ta på den. Sedan lägger han i ägg....knäcker precis som sin mamma och han saltar.....=))Det är med stor förundran jag sitter och ser hur noga min lille prins är med detaljer. Vi har ännu bara haft det mysigt, denna morgon.Vi har jagat ut tre Getingar, hämtat dricksvatten och jag har torkat av golven......
Så kommer äntligen min frukost, jag får ägg, kaffe, en pizza och lite sallad=))
Medan jag äter, byter min son lek...nu är han en "fixare" på bilar, dom har "hoppat" och gått sönder.Han måste kruuuva och fixa, festår du mamma? säger han med lite barsk röst och har en allvarlig ton i sitt ansikte........
jag ser hur han pillar med däcken och fixar...han pratar hela tiden med sig själv men vill emellanåt ha bekräftelse på att jag är där.
Efter att ha sipprat och surplat, tuggat och svalt, reser jag mej, tackar för frukosten och går in i köket.
Han kommer efter och säger....Var det gott mamma...? och ler med hela sitt underbara ansikte=))
Jag ställer mej och börjar på med min vinbärskaka....dom sista röda vinbären har jag nu plockat och lite lagts i frysen.Regnet strilar ute och värmen från vindarna kommer in över golvet.Jag är nöjd med min tillvaro.Min son har bjudit mej frukost i sitt kök och jag har en lugn morgon, för vi lekte en lek.............
Han visar mej stekpannan och förklarar hur varm och het den är....att man inte får ta på den. Sedan lägger han i ägg....knäcker precis som sin mamma och han saltar.....=))Det är med stor förundran jag sitter och ser hur noga min lille prins är med detaljer. Vi har ännu bara haft det mysigt, denna morgon.Vi har jagat ut tre Getingar, hämtat dricksvatten och jag har torkat av golven......
Så kommer äntligen min frukost, jag får ägg, kaffe, en pizza och lite sallad=))
Medan jag äter, byter min son lek...nu är han en "fixare" på bilar, dom har "hoppat" och gått sönder.Han måste kruuuva och fixa, festår du mamma? säger han med lite barsk röst och har en allvarlig ton i sitt ansikte........
jag ser hur han pillar med däcken och fixar...han pratar hela tiden med sig själv men vill emellanåt ha bekräftelse på att jag är där.
Efter att ha sipprat och surplat, tuggat och svalt, reser jag mej, tackar för frukosten och går in i köket.
Han kommer efter och säger....Var det gott mamma...? och ler med hela sitt underbara ansikte=))
Jag ställer mej och börjar på med min vinbärskaka....dom sista röda vinbären har jag nu plockat och lite lagts i frysen.Regnet strilar ute och värmen från vindarna kommer in över golvet.Jag är nöjd med min tillvaro.Min son har bjudit mej frukost i sitt kök och jag har en lugn morgon, för vi lekte en lek.............
Att våga leva.....
Är livet , kärlek och allt vi har omkring oss lätt att leva....?
Jag har funderat länge på det nu och vet att mycket förnekelse kommer när jag får någon som vill älska mej.När någon vill komma mej nära eller mina barn nära.Dörren jag har i mitt inre är som en järn port med tre dubbla säkerhets lås.Jag kanske vågar öppna det som håller fast allt men mer blir det aldrig.Räslan för att bli sårad igen...Rädslan för att livet kan erbjuda mej något jag längtat men inte har, Rädslan att bärja tro!
Mitt förstånd vet ju att livet består av både rädsla, känslor , stormar ,fridfullhet och mycket nya äventyr...men är jag redo att öppna mig för det nya...?
Att det ska finnas struktur men även äventyr.Allt ska ha propotioner som vi alla kan hantera och som vi ....jag och barnen styr, lever och älskar.
Har jag blivit en kontrollerande , rädd kvinna som inte vågar leva? jag vet inte.....
Lyssnar på SOnja Alldens låt...."Du får inte" ....och det är precis så jag känner......
Inte bitter, inte utan tro..bara sårbar!
Är det tid som behövs för att våga leva?
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4&feature=related
Jag har funderat länge på det nu och vet att mycket förnekelse kommer när jag får någon som vill älska mej.När någon vill komma mej nära eller mina barn nära.Dörren jag har i mitt inre är som en järn port med tre dubbla säkerhets lås.Jag kanske vågar öppna det som håller fast allt men mer blir det aldrig.Räslan för att bli sårad igen...Rädslan för att livet kan erbjuda mej något jag längtat men inte har, Rädslan att bärja tro!
Mitt förstånd vet ju att livet består av både rädsla, känslor , stormar ,fridfullhet och mycket nya äventyr...men är jag redo att öppna mig för det nya...?
Att det ska finnas struktur men även äventyr.Allt ska ha propotioner som vi alla kan hantera och som vi ....jag och barnen styr, lever och älskar.
Har jag blivit en kontrollerande , rädd kvinna som inte vågar leva? jag vet inte.....
Lyssnar på SOnja Alldens låt...."Du får inte" ....och det är precis så jag känner......
Inte bitter, inte utan tro..bara sårbar!
Är det tid som behövs för att våga leva?
http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4&feature=related
Mamma....=(
Säger min dotter Lina, när vi sitter vid köks bordet...Mamma....det ser ut som min lille bror är en hemsk unge när jag läser vad du skriver=( Han är faktist min lillebror och våran snosegosis .....Hon är lite märbart upprörd över något jag skrivit. Genast får jag en underbar känsla i hur mycket och obegränsat min dotter älskar sin lille bror....
Vi har ju alla fått lära oss att kärlek är ovillkorligt och att ge och ta emot är inte samma sak...Ibland måste vi älska och visa mer för att få gensvar...många gånger har min dotter fått jobba mer som syster än vad andra syskon får, för Adam bara ääääälskar sin Lina....Han vet inte hur han ska visa det och många gånger blir Lina och Adam ETT.......
Lina måste ha enormt tålamod och ta emot mycket ...Det har gjort henne till en otrolig heroisk person i mina ögon...Hon verkligen ÄR ....hon markerar och hon tillrättavisar på ett mycket fint sätt och visar konsekvent när det inte blir ok....
Min dotter försvarade sin bror och jag måste ge henne stor "credit" för det.Hon uppmärksammar skrift, uttryck och mycket annat i ett objektivt sätt och vill ju inte att någon ska tro att vi inte älskar våran lilla Prins...=))Hon är är underbar min Lina.
Visst är han underbar....charmig, rolig, ger oss massor med kärlek och visar oss livet ur vinklar som vi annars skulle missa, med all säkerhet. Vi har fått lära oss att vissa saker kan ta en hundradels sekund medans andra saker tar mycket tid att sättas "fast"......
Vår lillebror är mycket enrgisk i vad han gör.Han vill lära sig saker hela tiden.
Just nu håller min dotter på att lära Adam hur man Bowlar=))
Vattenflaskor är uppställda i slutet på köket och en boll rullas för att göra STRIKE! Det är med stort tålamod min flicka lär sin bror vad det heter och hur man står.....En gång till, säger Adam med stor entusiasm....En gång till...snäällaaaa.......Storasyster med sitt tålamod av stål, ställer åter upp Käglorna och säger :Nu är det min tur.....Efter lite protester går Adam med på det......
Inget görs ju utan en viss protest men allt går att genomföra....så även i andra avseenden...så länge vi kan hantera de utbrott som kommer...Vi pratar mycket med vår lillebror...mycket för att han inte ska fastna i sina beteenden och för att vi ser hur han behöver gensvar i allt.
Men visst är han underbar men visst är han jobbig...=))Älskade lillebror!
Vi har ju alla fått lära oss att kärlek är ovillkorligt och att ge och ta emot är inte samma sak...Ibland måste vi älska och visa mer för att få gensvar...många gånger har min dotter fått jobba mer som syster än vad andra syskon får, för Adam bara ääääälskar sin Lina....Han vet inte hur han ska visa det och många gånger blir Lina och Adam ETT.......
Lina måste ha enormt tålamod och ta emot mycket ...Det har gjort henne till en otrolig heroisk person i mina ögon...Hon verkligen ÄR ....hon markerar och hon tillrättavisar på ett mycket fint sätt och visar konsekvent när det inte blir ok....
Min dotter försvarade sin bror och jag måste ge henne stor "credit" för det.Hon uppmärksammar skrift, uttryck och mycket annat i ett objektivt sätt och vill ju inte att någon ska tro att vi inte älskar våran lilla Prins...=))Hon är är underbar min Lina.
Visst är han underbar....charmig, rolig, ger oss massor med kärlek och visar oss livet ur vinklar som vi annars skulle missa, med all säkerhet. Vi har fått lära oss att vissa saker kan ta en hundradels sekund medans andra saker tar mycket tid att sättas "fast"......
Vår lillebror är mycket enrgisk i vad han gör.Han vill lära sig saker hela tiden.
Just nu håller min dotter på att lära Adam hur man Bowlar=))
Vattenflaskor är uppställda i slutet på köket och en boll rullas för att göra STRIKE! Det är med stort tålamod min flicka lär sin bror vad det heter och hur man står.....En gång till, säger Adam med stor entusiasm....En gång till...snäällaaaa.......Storasyster med sitt tålamod av stål, ställer åter upp Käglorna och säger :Nu är det min tur.....Efter lite protester går Adam med på det......
Inget görs ju utan en viss protest men allt går att genomföra....så även i andra avseenden...så länge vi kan hantera de utbrott som kommer...Vi pratar mycket med vår lillebror...mycket för att han inte ska fastna i sina beteenden och för att vi ser hur han behöver gensvar i allt.
Men visst är han underbar men visst är han jobbig...=))Älskade lillebror!
Vanor.....Gnistan av livet.....
Gamla...nya ...kommande...Är det dåligt med vanor? Eller blir det lätt till ovanor , då man använder sig av en vana för mycket....?
Jag börjar tro att min flexibilitet i att anpassa mej , har minskat. Satt och lyssnade på ett Radio program idag, där någon berättade hur dom brutit upp från vardagen och sålt allt dom hade .....Deras liv blev ett äventyr med båt, andra länder och barnen gick i skola distans , via satellit och kom radio.....Det lät väldigt spännande och kunde varit något jag hade velat göra tidigare i mitt liv. Lät så uppfriskande och fyllt av nybehag av livs bejakning.I min värld så är ju egentligen att gå med soporna ett äventyr =))Men detta var spännande , så exalterande att jag trollskt satt kvar och lyssnade. Hur dom köpt ryggsäckar för att kunna bergs vandra när dom lade i land på vissa kontinenter.Dom hyrde aldrig bil utan tog sig fram till fots, via orts befolkning eller liftade.Barnen var 8 och 12 år .Dom berättade också hur det var och hur dom till en början tyckt deras föräldrar var galna men att dom nu var tacksamma att dom fått varit med om detta ...Det som från början hade varit ett flykt från vardag och stress hade nu blivit deras liv stil och en vision att kunna guida andra människor till att våga ta samma steg....Steget ut i livet, i det ultimata av vad världen, länder, människor och natur har att ge.Deras upplevelser av hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga och hur mycket det hade betydelse för deras relation och barnens relationer, av att möta andra människor och kulturer på ett sätt som bara dom som inget har kan göra.Att inte vara turist via charter och att inte ha pengar att spendera .....
Jag var som trollbunden! En stark längtan i mitt inre fick mej att känna livs gnista ....en känsla som så stark finns , funnits och nu åter börjar ta form i mej........Vanor är nog till för att brytas och ge sig själv en chans att finna nya vägar.
Jag börjar tro att min flexibilitet i att anpassa mej , har minskat. Satt och lyssnade på ett Radio program idag, där någon berättade hur dom brutit upp från vardagen och sålt allt dom hade .....Deras liv blev ett äventyr med båt, andra länder och barnen gick i skola distans , via satellit och kom radio.....Det lät väldigt spännande och kunde varit något jag hade velat göra tidigare i mitt liv. Lät så uppfriskande och fyllt av nybehag av livs bejakning.I min värld så är ju egentligen att gå med soporna ett äventyr =))Men detta var spännande , så exalterande att jag trollskt satt kvar och lyssnade. Hur dom köpt ryggsäckar för att kunna bergs vandra när dom lade i land på vissa kontinenter.Dom hyrde aldrig bil utan tog sig fram till fots, via orts befolkning eller liftade.Barnen var 8 och 12 år .Dom berättade också hur det var och hur dom till en början tyckt deras föräldrar var galna men att dom nu var tacksamma att dom fått varit med om detta ...Det som från början hade varit ett flykt från vardag och stress hade nu blivit deras liv stil och en vision att kunna guida andra människor till att våga ta samma steg....Steget ut i livet, i det ultimata av vad världen, länder, människor och natur har att ge.Deras upplevelser av hur lite vi egentligen behöver för att vara lyckliga och hur mycket det hade betydelse för deras relation och barnens relationer, av att möta andra människor och kulturer på ett sätt som bara dom som inget har kan göra.Att inte vara turist via charter och att inte ha pengar att spendera .....
Jag var som trollbunden! En stark längtan i mitt inre fick mej att känna livs gnista ....en känsla som så stark finns , funnits och nu åter börjar ta form i mej........Vanor är nog till för att brytas och ge sig själv en chans att finna nya vägar.
Memories from the past.....Skrivna på natten....
At night when the stars are the shining light....... im thinking of all our memories in life and they gets moore bright....But in my focus I need just a place to let go.......take the stars in the sky and just let it flow............The life of the new...making up with the past.....now i can smile at night ..now at lats......♥
Wake up in the morning ...feel the sun in my face...Take the feeling inside my heart ...yes..thats the place....
My love in my heart no one can take....Only a warm kind person , a new loving feeling can make. Im moving on with my life....♥
I need to let go the past in my mind....Just let the memories of hapiness still be and leave the rest behind.....To move on in life with experience of the bad....See the new...the life ....try not to be sad.....
If I want the happines again in my way....Never let the sad memories stay!!!
When life turns the other way and leave you with sorrow and pain.....Take a breath , see whats left....Take the pieces of the breath and make a new life....it might never be the same, but will let the heart feel love instead of life time pain.... ♥
Wake up in the morning ...feel the sun in my face...Take the feeling inside my heart ...yes..thats the place....
My love in my heart no one can take....Only a warm kind person , a new loving feeling can make. Im moving on with my life....♥
I need to let go the past in my mind....Just let the memories of hapiness still be and leave the rest behind.....To move on in life with experience of the bad....See the new...the life ....try not to be sad.....
If I want the happines again in my way....Never let the sad memories stay!!!
When life turns the other way and leave you with sorrow and pain.....Take a breath , see whats left....Take the pieces of the breath and make a new life....it might never be the same, but will let the heart feel love instead of life time pain.... ♥
// Written by me...Mimita.....
Förverkliga din verklighet....
Stekte Pannkakor och hade djupa funderingar samtidigt.....Min son lekte och var trött men jag lyckades koppla bort min verklighet i pannkaks landet en stund.
Funderingarna bestod av små fragment i det liv jag levt och nu lever. När blev allt så här? Var jag lycklig då? Vad hände med alla drömmar? Hur kunde jag tappa greppet om min egna tillvaro? Varför känner jag det som om jag lever i en intet tillvaro?
Tankarna flödar och jag känner hur min son klamrar sig fast runt mitt ben....Han vill se när jag steker plättarna.Jag lyfter upp mitt barn och känner hur armarna nästan domnar bort men visst...han vill ju se och han är ju intresserad av ALLT jag gör...=)
Att ständigt ha en närvaro och hela tiden vara på vakt för att han inte ska impulsivt göra annat än det jag orkar hantera just då, tar energi av mej..Jag släpper ner honom och han går iväg till sina bilar.....Men hela tiden ropar han på mej och vill liksom ha godkännande och bekräftelse på att jag inte gör annat...suck...=))
Mina tankar drar åter iväg och jag känner dofter inom mej...dofter från förflutet...En gång när jag satt i ett litet skrymsle på Söder i Stockholm och drack Kaffe...jag beställde kaffe med kanel och kardemumma ....Där under en stor Ek , på en stol med pläd, hör jag en saxofon spela....Den spelade mjuk jazz och jag får ännu gås hud när jag tänker på den stunden...Saxofonen spelade Björn Afzelius /Tusen bitar.....
Ungefär så känner jag ännu att mitt liv blev...i tusen bitar. Eken och stolen, kaffet och saxofonen var för mej en dröm , en dröm av bitar från livet jag njutit....Men var jag tacksam...? Jag vet inte...Tror inte det, inte då .
Är jag en kvinna på väg att vakna sakta ur det liv, den dröm, den tillvaro jag kunde ha haft kvar??Jag vet inte...men måste ta tag i mej igen och förstå att jag har ett liv nu också. Varför måste varje verklighet kännas som att den inte är bra? Eller gör den det bara när det går som vi vill?
Inget av det kan jag svara på just nu men jag vet att jag har minnen, vackra minnen ( dåliga med men dom vill jag inte komma ihåg)Dom minne jag bevarar är det som betydde något för mitt välbefinnande...ALLT annat är inget värt och jag menar då inte att allt i livet ska vara perfekt utan att tänka på vad man haft, gjort, sett och ännu har att se fram emot..........
Det vi lever och känner just nu eller som då, är en skatt i sitt inre och det är kanske det som är att förverkliga vår verklighet....
Funderingarna bestod av små fragment i det liv jag levt och nu lever. När blev allt så här? Var jag lycklig då? Vad hände med alla drömmar? Hur kunde jag tappa greppet om min egna tillvaro? Varför känner jag det som om jag lever i en intet tillvaro?
Tankarna flödar och jag känner hur min son klamrar sig fast runt mitt ben....Han vill se när jag steker plättarna.Jag lyfter upp mitt barn och känner hur armarna nästan domnar bort men visst...han vill ju se och han är ju intresserad av ALLT jag gör...=)
Att ständigt ha en närvaro och hela tiden vara på vakt för att han inte ska impulsivt göra annat än det jag orkar hantera just då, tar energi av mej..Jag släpper ner honom och han går iväg till sina bilar.....Men hela tiden ropar han på mej och vill liksom ha godkännande och bekräftelse på att jag inte gör annat...suck...=))
Mina tankar drar åter iväg och jag känner dofter inom mej...dofter från förflutet...En gång när jag satt i ett litet skrymsle på Söder i Stockholm och drack Kaffe...jag beställde kaffe med kanel och kardemumma ....Där under en stor Ek , på en stol med pläd, hör jag en saxofon spela....Den spelade mjuk jazz och jag får ännu gås hud när jag tänker på den stunden...Saxofonen spelade Björn Afzelius /Tusen bitar.....
Ungefär så känner jag ännu att mitt liv blev...i tusen bitar. Eken och stolen, kaffet och saxofonen var för mej en dröm , en dröm av bitar från livet jag njutit....Men var jag tacksam...? Jag vet inte...Tror inte det, inte då .
Är jag en kvinna på väg att vakna sakta ur det liv, den dröm, den tillvaro jag kunde ha haft kvar??Jag vet inte...men måste ta tag i mej igen och förstå att jag har ett liv nu också. Varför måste varje verklighet kännas som att den inte är bra? Eller gör den det bara när det går som vi vill?
Inget av det kan jag svara på just nu men jag vet att jag har minnen, vackra minnen ( dåliga med men dom vill jag inte komma ihåg)Dom minne jag bevarar är det som betydde något för mitt välbefinnande...ALLT annat är inget värt och jag menar då inte att allt i livet ska vara perfekt utan att tänka på vad man haft, gjort, sett och ännu har att se fram emot..........
Det vi lever och känner just nu eller som då, är en skatt i sitt inre och det är kanske det som är att förverkliga vår verklighet....
Nedräkning....
Sitter på golvet och leker med min son, vi räknar dagar..dagar till stora syster Lina, hans älskling i livet , kommer hem igen från sin semester i Norrland.
Adam är lycklig och visar med stor entusiasm hur många dagar det är och vilken veckodag det blir då......Hans stora kärlek ringde nyss...=)) Till bådas vår glädje.Så gott och höra hennes röst och det skratt som lillebror fick ...Hela han hoppade av glädje...
Detta var morgonens höjd punkt men också en verklighet för min son att få veta att storasyster inte är borta för alltid...=)
Nu leker han med bilar och pratar oavbrutet om hur Lina snart komemr....att vi ska åka till Hyppeln då och att vi ska åka två färjor och att bilarna är många....Nedräkningen har börjat och vi är glada..........
Adam är lycklig och visar med stor entusiasm hur många dagar det är och vilken veckodag det blir då......Hans stora kärlek ringde nyss...=)) Till bådas vår glädje.Så gott och höra hennes röst och det skratt som lillebror fick ...Hela han hoppade av glädje...
Detta var morgonens höjd punkt men också en verklighet för min son att få veta att storasyster inte är borta för alltid...=)
Nu leker han med bilar och pratar oavbrutet om hur Lina snart komemr....att vi ska åka till Hyppeln då och att vi ska åka två färjor och att bilarna är många....Nedräkningen har börjat och vi är glada..........
Vänner.....
Telefonen ligger där, ljudlös, död och borta......Undrar varför jag ens har en hem telefon?
Sedan lille sonen kom till livet har min vänskaps krets minskat, ungefär som en stickad socka som tvättas för varmt gång på gång.....Lite så känns nog min livs del också, samtidigt så har ju andra delar av lvets meningar kommit till mej och det är ju mer dom jag anammar och suger till mej.
Min lille prins föddes med ett skall syndrom som benäms under "metopica Synostos" och betyder i stort att skall benet har inga sömmar, ingen flexibilitet och sällan fontanell....efter ett par månader börjar en huvudet bli deformerat av att hjärnan växer men inte skallbenet.
Operation påbörjades när min son var 5 månader.Dom gjorde underverk med hela hans utseende....Tack! Till alla plastik kirurger........och deras kunskap, forskning och villja att genomföra dessa omfattande , stora operationer.
Men vart tog vännerna vägen? Gick dom för jag har inte samma tid i livet som dom eller var jag otrevlig???Nåja...jag kommer nog aldrig få svaret.Visst betyder vänskap mycket men som sagt..jag har ett par få riktiga vänner, så kompisar får väl avstås....
Jag var en riktigt social människa en gång i tiden, älskade dans, Bio, konserter och allt som förgyllde det tiden i livet jag då levde.....Visst saknar jag det ibland men samtidigt kanske många av dessa "vänner" fanns då en viss status kunde uppfyllas och med det inga riktiga vänner! man lär så länge man lever det har jag förstått mer av på senare tid i mitt liv.Den väninna jag har , som jag litar på och som funnits , är min pärla i livet utöver min familj.
Visst ska väl en vän/vänner finnas , även om livets berg och dalbana , för oss en bit på avvägar???
Jag har alltid, kanske lite blåögt, trott att människan är vänlig av sin natur, men nej......Vänner finns av kärlek och alla andra är egoister som passerar våra liv, sätter avttryck och går vidare....så även jag då.
Mycket av det som hänt , har ju gjort mej både mer känslosam och även tappat fotfästet i livet , många gånger.
Var fanns mina vänner då? Jag miste en än, (jag trodde vi var vänner) och det tog mej hårt, mycket hårt....än idag kan jag bli ledsen över att hon försvann från mitt liv.
Hela dagar kan gå...telefonen ligger tom...ingen som ringt.Jag funderar lite, när slutade jag ringa andra? Min tid finns ju bara sent om kvällen och då är jag ju helt tom i huvudet....Men visst ringer jag ibland...även till goda vänner på långt håll.
Vänner hade behövts vid många tillfällen, då stog jag ensam....ensam är INTE stark....det gamla ordspråket vill jag kasta iväg helt!
En vän är en vän till en vän för en vän ALLTID!
Sedan lille sonen kom till livet har min vänskaps krets minskat, ungefär som en stickad socka som tvättas för varmt gång på gång.....Lite så känns nog min livs del också, samtidigt så har ju andra delar av lvets meningar kommit till mej och det är ju mer dom jag anammar och suger till mej.
Min lille prins föddes med ett skall syndrom som benäms under "metopica Synostos" och betyder i stort att skall benet har inga sömmar, ingen flexibilitet och sällan fontanell....efter ett par månader börjar en huvudet bli deformerat av att hjärnan växer men inte skallbenet.
Operation påbörjades när min son var 5 månader.Dom gjorde underverk med hela hans utseende....Tack! Till alla plastik kirurger........och deras kunskap, forskning och villja att genomföra dessa omfattande , stora operationer.
Men vart tog vännerna vägen? Gick dom för jag har inte samma tid i livet som dom eller var jag otrevlig???Nåja...jag kommer nog aldrig få svaret.Visst betyder vänskap mycket men som sagt..jag har ett par få riktiga vänner, så kompisar får väl avstås....
Jag var en riktigt social människa en gång i tiden, älskade dans, Bio, konserter och allt som förgyllde det tiden i livet jag då levde.....Visst saknar jag det ibland men samtidigt kanske många av dessa "vänner" fanns då en viss status kunde uppfyllas och med det inga riktiga vänner! man lär så länge man lever det har jag förstått mer av på senare tid i mitt liv.Den väninna jag har , som jag litar på och som funnits , är min pärla i livet utöver min familj.
Visst ska väl en vän/vänner finnas , även om livets berg och dalbana , för oss en bit på avvägar???
Jag har alltid, kanske lite blåögt, trott att människan är vänlig av sin natur, men nej......Vänner finns av kärlek och alla andra är egoister som passerar våra liv, sätter avttryck och går vidare....så även jag då.
Mycket av det som hänt , har ju gjort mej både mer känslosam och även tappat fotfästet i livet , många gånger.
Var fanns mina vänner då? Jag miste en än, (jag trodde vi var vänner) och det tog mej hårt, mycket hårt....än idag kan jag bli ledsen över att hon försvann från mitt liv.
Hela dagar kan gå...telefonen ligger tom...ingen som ringt.Jag funderar lite, när slutade jag ringa andra? Min tid finns ju bara sent om kvällen och då är jag ju helt tom i huvudet....Men visst ringer jag ibland...även till goda vänner på långt håll.
Vänner hade behövts vid många tillfällen, då stog jag ensam....ensam är INTE stark....det gamla ordspråket vill jag kasta iväg helt!
En vän är en vän till en vän för en vän ALLTID!
Jäkla ,Älskade unge......
Allt ser så vackert ut , på utsidorna av familjer.....Undrar om det bara är jag som vill göra dumma saker, fast det stannar i tankarna och grodor hoppar ur munnen....suck......
Började morgonen kl. 09.00 med att få beök.....Kul! jo, vars....ibland ..men idag ville inte min son att någon skulle prata med hans mamma...
Saker kastades, skrik ljöd och den stackare som kommit för att dricka morgon kaffe med mej fick ett abrupt uppvaknande.
Ja ja..det fick vara som det blev.....Men jag ska inte hålla undan med att jag är avundsjuk på alla familjer som är två och som har det kanske lite lättare .
Min kaffe gäst gick och jag fick sitta med mitt barn på golvet och kramas ..igen....=)) Känns som det är vad vi gör mellan alla normala måsten.
Adam vill ha mycket kärlek..myckat kramar och pratar ju oavbrutet från det han vaknat till han somnar på kvällen. Jag ger gärna mitt barn den uppmärksamheten, fast nog skulle det vara skönt att kunna välja tillfällen lite mer brett ......
När han varit jobbig och känner att nu är mamma arg, upprörd eller bara lite trött och små irriterad, då kommer han alltid och tittar på mej , med sina vackra ögon och uttrycker med hela sitt kropps språk , hur ledsen han är att mamma inte är riktigt nöjd.Det är kanske normalt men för andra barn finns känslan att oj...jag har gjort så här....men för min son är det bara nuet som finns av det och en som jag ser det , diffus känsla av knepighet att mamma är grinig...var det för att jag gjort något? ....brukar han fråga......min lilla habibi....=))
Dagen flöt fram som dom alltid gör och det var dags att skura golv och damma lite...Bädda rent i sängen och tvätta en maskin..den första hade jag redan hängt ut ....
Med ny skurade golv och kläder tvättade...påbörjade jag middagen.
Här vet jag inte vad som egentligen hände..men telefonen ringde samtidigt som en granne ropade utifrån och det blev genast kaos....när jag kommer in igen i köket ligger ALL mat på golvet.
Ingen ide att skrika , ingen ide att ens yppa något ,då han redan satt i soffan och snyftade.
Jag städade återigen golven och fick påbörja ny middag...nu lite enklare variant...suck!
Efter maten gick ag ut och satte mej med en kopp kaffe och trodde i min enfald att nu så kommer han att leka lite.....ELLER HUR! Till slut nästan brann det i min hjärna , efter att jag svarat på samma sak 13 ggr och efter att han i en hög hastighet lyckats få mej upp från min stol ett antal gånger...dåååå blev jag svart i sinnet....grrrr...jag blev så arg och det kände han....att inte få sitta ner någonsin, utom när vi ska kramas och han ska "äta"upp mej ....det blir för mycket på det hela taget...särskilt idag.....
Men kontentan av detta blev att han vllle ha mej ännu mer....för nu var ju mamma ledsen igen på honom....suuuuck.
JAG BLIR GAAAALEN! Tänkte jag i mitt inre och kände hur pulsen steg igen och att mina andetag blev många . Upp från min stol, häller ut kaffet i mina knän och känner jag håller på att tappa mej själv helt....Då tittar han upp och säger grav allvarligt....:Men mamma...titta nu vad du gör....kaffe på din soool(kjol)......Då kan jag bara skratta...=))
Vi tar fram gräsklipparen och jag börjar klippa gräset i min trädgård....det gillar han och han hjälper alltid till...men inte idag...nu tjurar han och går in....kommer ut efter ett par minuter och säger....jag kissat på min stol.......ARRGHHHHH! Ta dej samma...tänker jag , svettig, trött och vansinnigt upprörd, men lyckas behålla mitt ansikte...sätter sonen på studsmattan utan ord och klipper klart.Efteråt ser han på mej och säger...kan jag få tuggummi nu? Jag var snäll och satt stilla........ ha ha ha........jahaaa....ok sa jag....Vi ser ju livet ur olika perspektiv, så visst...=)
Jäkla älskade unge ....!
Började morgonen kl. 09.00 med att få beök.....Kul! jo, vars....ibland ..men idag ville inte min son att någon skulle prata med hans mamma...
Saker kastades, skrik ljöd och den stackare som kommit för att dricka morgon kaffe med mej fick ett abrupt uppvaknande.
Ja ja..det fick vara som det blev.....Men jag ska inte hålla undan med att jag är avundsjuk på alla familjer som är två och som har det kanske lite lättare .
Min kaffe gäst gick och jag fick sitta med mitt barn på golvet och kramas ..igen....=)) Känns som det är vad vi gör mellan alla normala måsten.
Adam vill ha mycket kärlek..myckat kramar och pratar ju oavbrutet från det han vaknat till han somnar på kvällen. Jag ger gärna mitt barn den uppmärksamheten, fast nog skulle det vara skönt att kunna välja tillfällen lite mer brett ......
När han varit jobbig och känner att nu är mamma arg, upprörd eller bara lite trött och små irriterad, då kommer han alltid och tittar på mej , med sina vackra ögon och uttrycker med hela sitt kropps språk , hur ledsen han är att mamma inte är riktigt nöjd.Det är kanske normalt men för andra barn finns känslan att oj...jag har gjort så här....men för min son är det bara nuet som finns av det och en som jag ser det , diffus känsla av knepighet att mamma är grinig...var det för att jag gjort något? ....brukar han fråga......min lilla habibi....=))
Dagen flöt fram som dom alltid gör och det var dags att skura golv och damma lite...Bädda rent i sängen och tvätta en maskin..den första hade jag redan hängt ut ....
Med ny skurade golv och kläder tvättade...påbörjade jag middagen.
Här vet jag inte vad som egentligen hände..men telefonen ringde samtidigt som en granne ropade utifrån och det blev genast kaos....när jag kommer in igen i köket ligger ALL mat på golvet.
Ingen ide att skrika , ingen ide att ens yppa något ,då han redan satt i soffan och snyftade.
Jag städade återigen golven och fick påbörja ny middag...nu lite enklare variant...suck!
Efter maten gick ag ut och satte mej med en kopp kaffe och trodde i min enfald att nu så kommer han att leka lite.....ELLER HUR! Till slut nästan brann det i min hjärna , efter att jag svarat på samma sak 13 ggr och efter att han i en hög hastighet lyckats få mej upp från min stol ett antal gånger...dåååå blev jag svart i sinnet....grrrr...jag blev så arg och det kände han....att inte få sitta ner någonsin, utom när vi ska kramas och han ska "äta"upp mej ....det blir för mycket på det hela taget...särskilt idag.....
Men kontentan av detta blev att han vllle ha mej ännu mer....för nu var ju mamma ledsen igen på honom....suuuuck.
JAG BLIR GAAAALEN! Tänkte jag i mitt inre och kände hur pulsen steg igen och att mina andetag blev många . Upp från min stol, häller ut kaffet i mina knän och känner jag håller på att tappa mej själv helt....Då tittar han upp och säger grav allvarligt....:Men mamma...titta nu vad du gör....kaffe på din soool(kjol)......Då kan jag bara skratta...=))
Vi tar fram gräsklipparen och jag börjar klippa gräset i min trädgård....det gillar han och han hjälper alltid till...men inte idag...nu tjurar han och går in....kommer ut efter ett par minuter och säger....jag kissat på min stol.......ARRGHHHHH! Ta dej samma...tänker jag , svettig, trött och vansinnigt upprörd, men lyckas behålla mitt ansikte...sätter sonen på studsmattan utan ord och klipper klart.Efteråt ser han på mej och säger...kan jag få tuggummi nu? Jag var snäll och satt stilla........ ha ha ha........jahaaa....ok sa jag....Vi ser ju livet ur olika perspektiv, så visst...=)
Jäkla älskade unge ....!
Glimtar av solsken....
Vatten...Havet...Natur.....Måsar som högljutt skriker ut sin sång ....Barn som leker, skrattar , plaskar och vuxna som njuter av det sista kanske på årets sommar.
Mitt lilla Paradis...min symfoni av harmoni finns där...Sundhammar...
Det har varit det ställe jag åkt till under många år.Hittade stenen jag oftast sitter på(konstigt den är alltid ledig, nästan) för 16 år sedan och har sedan dess varit min andning plats i Livet.
Det är där jag fyller på med ork...tänker igenom saker och finner ro...en ro som aldrig kan komma fram riktigt någon annanstans...det är märkligt.
Vid den platsen har jag minnen....minnen av barnens uppväxt...minnen av kärlek...minnen av fiske, njutning och sol....Även när molnen lagt sig som en tät , oigenomtränglig barriär, har jag suttit kvar och iakttagit det under i natur och luft som speglas genom vattnet.
Spelar ingen roll...men visst är solen något alldeles speciellt.Den väcker upp kroppen på ett sätt som energiskt ger oss nya andnings hål och samtidigt suger ur oss energi i samma andetag...=)) Jag älskar havet...jag älskar tånglukten..jag älskar att gå och plocka i vatten brynet och bara kika på snäckskalen och se små krabbor kila förbi.....
Jag tar fram mina tankar och sorterar ur det jag inte behöver mer i livet...just där....just då är allt kristall klart inom mej och jag orkar lite till.
Just där , har jag många gånger även gråtit...haft sorg och återspeglingar av det verkliga livet, det jobbiga och det tunga av tyngsta beslut.....
Men jag vänder mej alltid om , när jag sakta ger upp vid dagens slut och går därifrån, då vänder jag mej om och blickar ut mot det gnistrande hav och den vik som får mej så levande och ger mej så många känslor, jag vänder mej om och säger tyst....:Vi ses snart.....i solskenets vidd och jag glimtar det gnistrande havet med segel båtar långt därute..........
Mitt lilla Paradis...min symfoni av harmoni finns där...Sundhammar...
Det har varit det ställe jag åkt till under många år.Hittade stenen jag oftast sitter på(konstigt den är alltid ledig, nästan) för 16 år sedan och har sedan dess varit min andning plats i Livet.
Det är där jag fyller på med ork...tänker igenom saker och finner ro...en ro som aldrig kan komma fram riktigt någon annanstans...det är märkligt.
Vid den platsen har jag minnen....minnen av barnens uppväxt...minnen av kärlek...minnen av fiske, njutning och sol....Även när molnen lagt sig som en tät , oigenomtränglig barriär, har jag suttit kvar och iakttagit det under i natur och luft som speglas genom vattnet.
Spelar ingen roll...men visst är solen något alldeles speciellt.Den väcker upp kroppen på ett sätt som energiskt ger oss nya andnings hål och samtidigt suger ur oss energi i samma andetag...=)) Jag älskar havet...jag älskar tånglukten..jag älskar att gå och plocka i vatten brynet och bara kika på snäckskalen och se små krabbor kila förbi.....
Jag tar fram mina tankar och sorterar ur det jag inte behöver mer i livet...just där....just då är allt kristall klart inom mej och jag orkar lite till.
Just där , har jag många gånger även gråtit...haft sorg och återspeglingar av det verkliga livet, det jobbiga och det tunga av tyngsta beslut.....
Men jag vänder mej alltid om , när jag sakta ger upp vid dagens slut och går därifrån, då vänder jag mej om och blickar ut mot det gnistrande hav och den vik som får mej så levande och ger mej så många känslor, jag vänder mej om och säger tyst....:Vi ses snart.....i solskenets vidd och jag glimtar det gnistrande havet med segel båtar långt därute..........
En dag till tar slut...
Satte mej i soffan , efter jag nattat lilleman..som somnat helt utmattad igen.
Hade en trevlig kväll med en granne som kom och drack kaffe med mej/oss i trädgården.
Himlen sprack upp och blev blå, parasollen var skön att sitta under och grannar grillade...andra grannar kom hem igen efter semester...Jaa...det var riktigt mysigt.
Fast om min kära granne tyckte det vet jag inte riktigt...=))Men hon satt snällt kvar och blev utsatt för en det ena än det andra av min son.....Jag drack mitt kaffe och åt vinbärs kakan jag gjort, i lugn och ro...=))medan hon spelade fotboll..hade sonen upp i ansiktet....fick jaga sniglar....titta på medans lilleman hoppade studsmatta och ...ja...hihi..för mej var det ok...Hon satt snällt kvar i nästan 2 timmar .
Mina reflektioner av den här dagen är ju ganska ok...om jag drar en parentes för det stycket då vi handlade dricks vatten på ICA...alla överlevde.
Har satt på Te vatten nu och tagit en stor bit av en choklad kaka som jag haft länge i skåpet...tänt ljusen och tänker på mina andra barn, som inte är hemma just nu.
Snäckor som jag plockat vid havet har jag putsat till och dekorerat i krukor....
Doften ute är en blandning av fukt, sommar och gräs.Lite varmt men endå inte....Undrar om sommaren nått sitt slut? En dag till i mitt liv tar slut och jag är ganska nöjd och lycklig....
Hade en trevlig kväll med en granne som kom och drack kaffe med mej/oss i trädgården.
Himlen sprack upp och blev blå, parasollen var skön att sitta under och grannar grillade...andra grannar kom hem igen efter semester...Jaa...det var riktigt mysigt.
Fast om min kära granne tyckte det vet jag inte riktigt...=))Men hon satt snällt kvar och blev utsatt för en det ena än det andra av min son.....Jag drack mitt kaffe och åt vinbärs kakan jag gjort, i lugn och ro...=))medan hon spelade fotboll..hade sonen upp i ansiktet....fick jaga sniglar....titta på medans lilleman hoppade studsmatta och ...ja...hihi..för mej var det ok...Hon satt snällt kvar i nästan 2 timmar .
Mina reflektioner av den här dagen är ju ganska ok...om jag drar en parentes för det stycket då vi handlade dricks vatten på ICA...alla överlevde.
Har satt på Te vatten nu och tagit en stor bit av en choklad kaka som jag haft länge i skåpet...tänt ljusen och tänker på mina andra barn, som inte är hemma just nu.
Snäckor som jag plockat vid havet har jag putsat till och dekorerat i krukor....
Doften ute är en blandning av fukt, sommar och gräs.Lite varmt men endå inte....Undrar om sommaren nått sitt slut? En dag till i mitt liv tar slut och jag är ganska nöjd och lycklig....
Tålamod...
Finns det att hämta någonstans? Hur .......jag gör ju allt jag kan och försöker allt jag finner i mitt inre men nej...=( Idag har jag inte haft tålamod med min lille prins.....
Kan ju ses som ett dåligt mönster med att våra morgnar ser i princip lika ut men när något liksom "stör" våra rutiner och invanda mönster....då försvinner ju tryggheten också.
Idag var det jag som blev upprörd och "brötade om" i tillvaron...suck! men vattnet var ju gult och äggen blev gula och på SOS svarade dom samma som förra veckan....Min irritation satte spår direkt...Lilleman kissar på golvet igen och skriker...Blir ledsen för han menade inte och gråter ännu mer efter :sin Liiiina....jag vill ha min Linaaaa ...hör ag som i megafon utfall.......:Förlåt mej min pojke ...snyftar jag lite och lyfter luren för att avreagera mej hos momme........Vill bara ha bekräftelse på om attnet är tjänligt eller inte.....*Surar* Ska det vara så svårt för mej att ha tålamod? När jag vet att min tillvaro blir än mer kaotisk då jag beter mej så....suckar,,,,,ja ja...jagär ju bara en människa jag med......
Sätter mej med ett stycke utr en dikt ...läser lite och känner lite lugn komma.....Men just som jag sak finna min ro och endå kunna finna min tillvaro...DÅ ommer lilleman......jag vill ha min mammaaaaaa.......Ja ja, tänker jag...Detta om något är ju prövning av tålamod...om än i liten skala för att vara kl. 11 på en söndag förmiddag.....
Har ju hunnit torka golven tre gånger....ringt samtal flera stycken och nu kokar kaffet....sängen är bäddad( gjord i ilska) och sonen duschad två gånger.........Tålamod...säger jag till mej själv....ha tålamod.......
Kan ju ses som ett dåligt mönster med att våra morgnar ser i princip lika ut men när något liksom "stör" våra rutiner och invanda mönster....då försvinner ju tryggheten också.
Idag var det jag som blev upprörd och "brötade om" i tillvaron...suck! men vattnet var ju gult och äggen blev gula och på SOS svarade dom samma som förra veckan....Min irritation satte spår direkt...Lilleman kissar på golvet igen och skriker...Blir ledsen för han menade inte och gråter ännu mer efter :sin Liiiina....jag vill ha min Linaaaa ...hör ag som i megafon utfall.......:Förlåt mej min pojke ...snyftar jag lite och lyfter luren för att avreagera mej hos momme........Vill bara ha bekräftelse på om attnet är tjänligt eller inte.....*Surar* Ska det vara så svårt för mej att ha tålamod? När jag vet att min tillvaro blir än mer kaotisk då jag beter mej så....suckar,,,,,ja ja...jagär ju bara en människa jag med......
Sätter mej med ett stycke utr en dikt ...läser lite och känner lite lugn komma.....Men just som jag sak finna min ro och endå kunna finna min tillvaro...DÅ ommer lilleman......jag vill ha min mammaaaaaa.......Ja ja, tänker jag...Detta om något är ju prövning av tålamod...om än i liten skala för att vara kl. 11 på en söndag förmiddag.....
Har ju hunnit torka golven tre gånger....ringt samtal flera stycken och nu kokar kaffet....sängen är bäddad( gjord i ilska) och sonen duschad två gånger.........Tålamod...säger jag till mej själv....ha tålamod.......
