Tänk dej för.....
Om jag ska ringa ett samtal...då bryter h....tet loss...eller om jag ska göra iordning för att någon ska komma ( myyycket sällan) eller vi ska iväg ut eller måste åka någonstans....Ja då måste vi helt enkelt tänka mer än andra "vanliga" familjer.
Som ex....vi kan/får inte säga orden: tuggummi...äta...chips....åka...gå ut....hämta....köpa...bada .....ja det finns en uppsjö av ord jag och min dotter (även min väninna) vet att vi inte uttryckligen KAN säga......Till saken hör att lille bror till och med börjat förstå engelska...suck....hög intelligens hör till ...vi vet men allt blir så mycket jobbigare..till och med att bokstavera ord eller händelser räknar lilleman ut.
Om jag blir arg...tappar humöret och skäller...så hjälper det INGENTING...=(( för han tar inte emot den känslan från mej...men han har lärt sig att se när vi..jag och storasyster blir arg och ledsen.Då ser vi hur han febrilt försöker komma på vad han nu gjort eller sagt eller ställt till med.
I handling är lille bror snabb...intelligen och krävande....vill ha mycket kropps kontakt med just mej...hellst sitta fast på mej...
Alla rutiner ritualer och små meningar som hela tiden upprepas är för mej/oss vana men tröttheten´i hjärnan är enorm. Ibland undrar jag om jag fått demens.....fast så är inte fallet ..är bara lätt uttbränd och känner att min hjärna inte är på samma hastighet och nivå som min älskade sons.Han försöker verkligen förstå när jag säger ifrån men det är som en av och på knapp på en lampa...Han har redan glömt varför i nästa sekund.
Om han ser andra människor så börjar han prata mER än oavbrutet och det stackars offret vet för sent att något är på gång mer än normalt...=)) lite roande kan det vara ibland men oftast känner jag bara irritation och oror över hur nästa minut ska bli...kommer ett utbrott eller kommer ett nytt öppnande då sonen bara fortsätter på annat och pratar om andra saker.........
Jag ser oftast detta för sent men har nu tagit ör vana att säga en fras till främmande människor.....TÄNK DEJ FÖR.....he he..I rest my case!
Käraste Mimi! Jaha du har ett bokstavsbarn antar jag eller är det någon annan diagnos? "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" var det någon som sa till mig när jag tyckte det var som allra värst!!!! Visste inte att han skapat stålmänniskor - för det har han ju om det finns några som skall orka allt det du nu gör. Bra att du har din blogg. Jag skall hänvisa till den från min sida. Så fortsätt skriv och berätta. Släpp ut lite av trycket där. Du får säkert andra som har liknande problem som du kan ventilera med och få stöd av. Ja Mimi - livet är inte alltid det man trodde det skulle bli. Det är inte dåligt men annorlunda. Skickar stor bamsekram till dig och en kram till din dotter som jag förstår är en stor hjälp både för kropp och för själ.
Åhh ...Tinna! Vilken värme jag fick i det jag läste....Det är ju som du säger och vi får ta dagen som den ges.
Diagnos är inte fastställd ännu men misstanken är Autistliknande/Asperger syndrome....
Diagnosen i sig är inte lika viktig för mej som att se hur mina med människor kan ge mej styrkan...KRAAAAM!
